Konstaterade i morse att ungdom låter roligare än ålderdom. Spelar ingen roll vad nån säger. Européer tycker att ålderdomen börjar vid 62 års ålder. Medelåldern börjar vid 55 och gammal blir man vid 70. När tar ungdomen slut tänker jag då? Grekerna tycker vid 52! Kanske borde jag flytta dit detta år. För här i Sverige är det kört för länge sen. Här är det 35 år som gäller. Summerar att ingen vill vara medelålders längre. Inte jag heller men jag är inte 55 än.
Så är det med den saken.
Idag fortsatte Stockholm Fringe Festival och Tehilla dansade på Medborgarplatsen. Tog lite fina bilder:
Idag var jag på Stockholm Fringefestival. Den håller på från idag till den 25:e oktober (på söndag). Min dotter Tehilla dansade på Mosebacke torg.
Inatt somnar jag med dessa bilder på min näthinna. Några visioner och reflektioner över livet. Vad hade livet vart utan alla barn. Hela deras uppväxt har vart präglad av musik och dans. Det blev en livstil och ja, jag tappade kontrollen, in i det kreativa mysteriet. Mor lurade dem att tro att allt är möjligt, om vi bara jobbar hårt. Ibland räcker det inte, säger folk. Men det ska vi inte bry oss om. För om det är några som kommer att lyckas så är det ni säger jag då. Gonatt! 
I morse när jag vaknade kände jag ett visst vemod över att livet går så fort. Kändes liksom som om att snart är det roliga över. Jag började gräva i bilder och minnen. Genast kändes det mycket bättre. Bilder är bra. Jag värderar numera mest upplevelser tillsammans, och inte ytlighet och flärd som man kanske skulle kunna tro. Jag bryr mig inte längre om det senaste. Utan snarare om att va det senaste i mitt sinne om ni fattar. Jag bryr mig om mina barn och de som behöver mig. Jag tror på ambitioner och höga mål. Har fostrat mina barn i det tänket. Men inser att jag redan vart med om det största, i och med mina åtta barn. Det är möjligt att det väntar fler äventyr. Men just nu bryr jag mig inte lika mycket. För att växa som människa behövs mest kärlek. Inte bara mer kärlek. Utan MEST. Hoppas någon ska bli uppmuntrad av mitt lilla kärlekstips. Jag vet att det funkar. Ju mer kärlek du ger desto mera får du tillbaka. Endast så blir det mest, tro mig.
Kram kram också en extra kram just för att det är måndag?
Full fart med övning denna söndagskväll i vardagsrummet. Om någon vecka är det åter dags för bbx8 att inta scenen. Man ska tro på det man gör och det man vill göra. Man ska helt enkelt inte ge upp. Det här är vad vi älskar att göra, därför gör vi det bara?
Idag körde jag ner till hamnen för att hämta alla kuddar och båtgrejer. Idag ska segelbåten upp på land. När jag kommer till Strandvägen möter jag det perfekta paret från den flotta villan på udden. Det lyckosamma paret. De som eftersträvar mycket pengar och glamour. Iallafall är det så de själva framställer sig. Jag smygkryper efter dem som en dåre, och hoppas förstås att de inte ska se mig. Vilket de förstås gör. Har inte sett dem sen i våras, jodå, men just idag dyker de upp. Åter förstärks våra olikheter, våra olika omlopp, banor. Jag tittar ner, tänker inte möta deras blick. Den som får mig att känna mig liten, värdelös och konstig. Den som säger; men kolla vilken dåre. De drar förbi med alla sina hundar. Jag svänger av till vänster för att ställa bilen, stiger ur. Märker att jag endast har min morgonrock och ett par gummistövlar på mig, annars är jag helt naken. Naken står jag där i dimman och väntar på att Tobbe ska segla in med båten. Det känns overkligt. Luften är hög och klar. Han kastar ut allt vi haft i båten under hela sommaren. Jag drar och sliter allt till bilen. En del kuddar har möglat. Jag tänker; jag är specialist på att skapa mig problem. Båten är överkurs. Mest en dröm. Den passar inte alls i tid och rum. Ändå älskar jag att titta på den. Blir glad av dess skönhet. Båten utstrålar ett hopp. Ett hopp om att allt kommer nog att bli bra till slut ändå. Om vi bara gör vårt bästa också lite till. Endast så, blir bättre till bäst. När jag står där vid stranden och packar in allt på parkeringsplatsen kommer åter det perfekta paret förbi. Jag märker hur de gärna hade velat säga något. Men eftersom jag inte vet vad, så väljer jag att titta bort. Väljer att dölja mig. Väljer att göra mig osynlig, vilket jag inte är och heller aldrig kommer att bli. Jag är bara jag. Den nakna nyfikna sanningen.
Tycker man om någon i familjen Blad? Då får man de andra på köpet. Mina barn har sällsynta syskonband och starka sådana. Det visades igår kväll när de tog hand om varandra för att lyssna in. Det är det bästa med att ha fått leva i min familj. Mina barn är helt enkelt underbara mot varandra, för de använder det de har och gör vad de kan❤
Att se riktig vänskap bland sina vuxna barn är mycket tillfredställande som förälder. Det är den bästa present man kan få på sin födelsedag.
Tillit börjar byggas redan när de är små.
Det ser jag på mina små barnbarn.
Idag är det min födelsedag och gratulationerna rasar in på fejjan. Denna underbara känsla att bli bekräftad på FB. Alla är värda att få känna sig som en stjärna åtminstone en gång om året. Det fina är att jag själv också blir påmind om dessa människor som gratulerar. Vi är alltså inte isolerade öar. Bort med det.
Barnaskaran som gratulerar mig här hemma på morgonen blir däremot mindre och mindre för varje år. Men det gör faktiskt inte så mycket. Ikväll är huset fullt igen.
I morse funderade jag på en tanke då en situation uppstod. Vi struntar i själva situationen annars skulle jag aldrig komma till saken. Efter att ha levt i femtio år kan jag sammanfatta mig själv i ett enda ord. Jag är en pragmatiker som fokuserar på handlingar och dess praktiska konsekvenser. Hur genomförbara, funktionella och användbara ens idéer, ord och handlingar är. Jag följer egentligen inga principer förutom att jag har en grundläggande medmänsklighet. Jag är beredd att ändra mina tankar utifrån den praktiska situationen. Jag anser också att nöden har ingen lag.
Jag anser att det kan vara bra att pröva sina tankar och sin livsfilosofi och så har vi också fostrat våra barn. Livet är inte statiskt men kärleken är gränslös. Genom alla mina barn fick jag ett stort hjärta.
Love is a source of bliss and infinity.
I två veckor har jag blivit uppvaktad. Härligt tänker du. Tills jag säger att det var av en annan man än min egen. Det märkliga var att från början var vi “just friends”. Men någonstans på vägen hände något. Nu vill jag fort säga att vi har inte träffats in “the real life”, så ingen gör en höna av en fjäder här.
Men! Jag är bara människa och med mycket känslor dessutom. Nästan inga vanliga par talar om det här. Det är tabu. Jag är lite annorlunda där. Min man öppnar upp om han är med mig och då är han oftast mycket klok. Själv hamnar jag i många både roliga och intressanta samtal för att jag går in i varje situation som om det vore livets sista suck. Lite som en forskare. Jag tröttnar aldrig att prata med andra människor om relationer och om hur vida de gjort, tänkt, känt…. Vad de kommit fram till helt enkelt. Ibland blir det plumpt och fel men oftast leder samtalet till något bra. Något meningsfullt. Jag är en människa som är rakt på sak. Det är därför som jag också får raka svar och det är därför som jag hamnade i korsförhör med en fransman för drygt två veckor sedan. En helt bedårande fransman vill jag dock tillägga. Direkt när jag såg honom fick jag gellylegs. Han tycktes gilla mig med eller snarare, han blev galen i mig och jag kan erkänna att det kändes underbart. Men du är gift!!! säger någon. Jag sa det med och berättade allt för min man , annars skulle jag fått dåligt samvete på kuppen. Det är här jag undrar hur vanligt det är bland folk egentligen. Eftersom ingen pratar om detta så brukar det mest uppdagas när det är försent. Folk skiljer sig på löpande band. Men jag älskar min man. Det är bara det att vi har för lite tid för varandra. Och nu när jag pratat med någon som väckt upp alla de där bortglömda känslorna vill jag inte ha tillbaka det där tråkiga igen. Från början var jag mest glad över att äntligen fått någon vettig att prata engelska med. Men efter att ha blivit matat med “cuddle” and “snuggle” så kände jag att jag skrek av denna lust. Jag menar, nån lust måste vi ju ha haft eftersom vi ändå fått 8 underbara barn. Jag vet att livet har olika faser som man går igenom. Jag vet allt det där. Men ack! Så skönt det var att vara berusad av bekräftelse och uppmuntran. Något att tänka på för den som vill hålla ihop sin relation. Också för mig.