Idag har det varit en sån där dag som behövs kanske lite oftare för oss än för de som inte är så många. En klassisk städdag helt enkelt. Tehilla flög till Oslo för att göra lite eftersync till filmen Victoria. Premiären är i Oslo den 1 mars. Då ska vi dit.

För de som är intresserade tänker jag publicera något från min bok Mamager här på bloggen.

 

Protect Your Confidence

En människas självkänsla byggs upp och utvecklas under lång tid. Den blir rotad när vuxna runt omkring inte är självupptagna utan accepterar sig själva och andra som de är. Det har jag fått lära mig. Därför är det sällsynt att mina barn tycker att jag är pinsam. Vi lever i en tid med högt tempo där man gärna vill se snabba resultat. Då gäller det att man är trygg med varandra om man vill kunna förmedla långsiktighet.

Som vi vet utvecklas alla barn olika snabbt och så måste det få vara. Mina barn ligger inte alltid i framkant när man skall träna in nya övningar. Det kan skapa en enorm frustration, när många kompisar har det så väldigt lätt för sig med nya saker. Men det är ingen katastrof om man inte har uppfattat allt på en lektion eller balettklass. Tiden att lära finns. Det slutgiltiga resultatet avgörs absolut inte av hur den trevande början är. Allt behöver inte gå snabbt. Var så säker. Är det något som de uppskattar att göra sätter det sig i ryggmärgen tillslut om man fortsätter att träna. Ni vet det där gamla goda ordspråket – “övning ger färdighet”.

En av våra pojkar har fått jobba extra mycket med det här på grund av att han har dyslexi. Därför gick humöret upp och ner för han ville kunna betydligt fortare än vad han kunde. Vi kämpade tillsammans och jag ställde mig som en mur för att skydda hans känsla av att inte duga när den värsta berg-och-dal-banan kom i åttan och nian. Jag sa till honom:

“Om du tror att du är vid vägens ände, så skall vi släppa det här med dansen, här och nu. Men om du verkligen har något inom dig som du vill skapa och förverkliga, så går jag med dig.”

Då tog han min hand och sa: “Ja, mamma, då kämpar vi vidare.”

Idag har han landat i sig själv på ett helt annat sätt och är en mästare på att se andra och gestalta det han känner i sin dans.

En hel del sådana här episoder skulle jag kunna fortsätta att berätta om. Andra har sjunkit ner i mitt undermedvetna, så att jag lätt känner igen tongångarna i stämningar och atmosfärer. Det är sånt här och liknande upplevelser, som jag tror gör oss till finkänsliga själar. Som kan tillföra något i rätt tid, när någon behöver det som bäst.

På sikt är det nödvändigt för en dansare att ha en bra självkänsla, annars är det omöjligt att kunna göra en bra rörelse. Skall jag stå på scen, så kommer jag att behöva veta vem jag är och tro på mig själv för att bättre kunna relatera till andra. Det skulle kännas meningslöst att vara en mamager och ha hjälpt sina barn att vara glada på scen om de inte har en naturlig glädje vid sidan om den.

Vilken väg de än väljer i livet, skall de kunna se på sig själva och veta att de duger. Här hemma har vi velat lära barnen att tycka om sig själva för dem de är. I och med nya kunskaper ökar självförtroendet. Det finns ett växande i att lära. Att vara duktig på att dansa, sjunga, måla, räkna matte eller att spela fotboll är roligt i sig och vill du att ditt barn skall tro på sig själv, så är beröm den bästa medicinen. Så har i alla fall vi upplevt det. De vet så väl hur de ligger till i förhållande till andra, så det är ingen mening att luras och säkert kommer du att få höra att det bara är för att du är deras mamma eller pappa, som du säger att de är bra. Men fakta är att du menar det också. Så fortsätt att uppmuntra i alla lägen. Själv uppskattar jag alla snurrar som visas upp här i köket. Det går alltid att bli bättre, och vissa dagar är potentialen till förbättring desto större, men som mamma vill jag inte ha den infallsvinkeln. Korrigerade blir de tillräckligt mycket av sina lärare i alla fall. När vi själva sätter upp en show av något slag, är det självklart att jag är lite tuffare som mamager än som mamma på detta område. Då har man ett ansvar både för publiken och för barnen. Ingen blir glad av att göra dåligt ifrån sig.

Ärlighet varar längst och det är absolut inte meningen att uppmuntra barnen till att bli några Florence Jenkins. Många känner säkert till den sanna historien om en rik flicka vars högsta dröm var att bli operasångare trots att hon var fullständigt tondöv (ja, det finns sådana, men de är ytterst få). Hon betalade de dyraste sångpedagogerna, skaffade sig en egen pianist och hyrde en hel teater för att framföra sina arior. Det lät så förskräckligt att folk satt och duckade i bänkraderna och vred sig av skratt, men hon fick i alla fall förverkliga sin dröm, men då kan man undra om drömmar alltid är så bra.

Beröm skall inte användas som maktfaktor. Det finns ju inte någon människa som är störst, bäst och vackrast i alla fall. Det är bara egoister som tycks tro det. Men det är inte beröm som skapar egoister. Det är snarare brist på beröm som gör det, för man blir en sådan människa som man blir bemött. Den som får mycket beröm kommer också att kunna berömma andra.

If you don’t know, who knows?

När man sitter i direktsändning känner man sig ganska ovan med situationen. Det här var ju också första gången, så jag ska inte vara för hård mot oss. Det svåra är att tanken inte hinner slå rot innan man måste svara. Tiden räcker inte till. Men det var väldigt lugnt och småmysigt i studion, så det här går att lära sig. Det märks förstås att det inte går att tänka i många sekunder innan man svarar eftersom det inte finns utrymme för det. Jag tycker framför allt att barnuppfostran har med närvaro att göra och det hade jag gärna velat få fram bättre.

Jag tycker att det här var jätteroligt. David Eberhard var en trevlig bekantskap. Vi hade säkert kunnat sitta i timmar och prata om det här.

 

För att utveckla lite av det vi pratade om i TV så delar jag med mig av ett kapitel ur min bok Mamager:

 

Hitta dig själv – tillsammans

Om det nu är så att det är i motstånd som draken lyfter borde vi kanske vara glada när det går oss emot.

Personligen tycker jag inte att alla utmaningar är lika roliga eller känns speciellt uppmuntrande. Jag har inte den livssynen att vi skulle lära oss bäst när vi möter motgångar. Det kan vara tröttsamt att veva för att hålla motorn igång. Men vi måste tro på sättet som vi har valt att uppfostra våra barn och leva som familj med varandra, samtidigt som man är beredd att ompröva sina hållningssätt. Det handlar ju ändå om relationer och om fria viljor. Det är som ett husbygge där förutsättningarna ibland kan förändras och man måste rita om ritningarna eftersom materialet lever sitt eget liv.

Är det kanske den fria viljan som ger den inre styrkan? Vi föds med den och den önskar inget hellre än att växa med oss genom åren. Det är kanske det som gör att syskon kan bli så olika och se saker från så skilda perspektiv. I ett samhälle som framhåller individen så mycket som dagens, blir det därför svårt att samtidigt försöka skapa något som heter familj. Vi blir lätt isolerade öar utlämnade till vår egen väg.

Att försöka göra något tillsammans betraktas ibland med misstänksamhet som att man skulle göra våld på var och ens individuella väg. Nog har vi fått höra både en och annan gång; ”Men alla kan väl inte vara intresserade av musik och dans?”, men i vårt fall är det så. Vad är det för konstigt med det? Det är väl ingen normal förälder nuförtiden som vill att sitt barn skall leva efter mammas eller pappas önskemål hela livet.

Därför måste varje kärleksfull förälder ge sitt barn möjlighet att hitta sin väg, men kunna vägleda när sökandet kör fast. Jag har lärt mig mer som mamma och människa än något annat, genom att ha en öppen dialog med mina barn. Fler än jag kan ju intyga att det kan vara väldigt tröttsamt att argumentera och bryta starka viljor mot varann där alla skall få plats.

Trots att jag värderar det individuella, finns det något betydelsefullt i en gemensam hållning i hänsyn och respekt till varandra. Det är just det som har gjort att barnen har en stark syskonsammanhållning, som jag tror att de kommer att ta med sig när de bygger sina egna relationer. På så sätt blir det fler som inkluderas i detta. Det är därför jag tycker att det är bra att ha ett gemensamt intresse att samlas kring. Det kan vara vad som helst. Vi har haft glädjen att få musikaliska barn, men de har också fått odla den förmågan och tyckt om det

På sista tiden har vi nämnt här hemma att jag och Tobbe ska till TV4:s Nyhetsmorgon den tredje januari. Så idag vid frukosten när jag sa att i morgon gäller det, så var det lika fullt ett ljushuvud som klämde ur sig: ”Va, ska ni va med i TV?”.

Av det drar jag slutsatsen att det som verkligen ska gå in i en människa oftast behöver än längre tids nötande för att gensvar ska väckas. Det, bland annat, hoppas jag kunna prata om i morgon. Att uppväxtmiljön verkligen spelar in för vad vi gör med våra liv. Ingen liten person ska bli uträknad när det finns så mycket roligt att hitta på.

Drömmar behöver inte alltid vara realistiska. Vi har uppmuntrat våra barn att drömma stort och själv har jag tänkt att vad kul det skulle vara att komma till Nyhetsmorgon någon gång. Det finns förstås tusentals människor som har något att säga, men just i det här fallet råkade jag passa ypperligt för det de skulle prata om, eftersom jag har älskat att ta tillvara på barnens talanger och möjligheter under så lång tid. Barns kreativitet intresserar mig mycket. Jag har fått vara med om att hjälpa mina barn att hitta sin kreativa ådra.

Så imorgon kan du slå på teven halv tio så hittar du mig där! Lite pirrigt känns det allt.

I eftermiddag har vi varit och hälsat på lilla nya barnbarnet som föddes igår.

 

Så här på årets första dag, så önskar jag bara att få leva på.

Nu väntar framtiden som ett oskrivet blad. Det är i alla fall så vi brukar säga till varandra sista dagen på året. För vi vill så gärna mena och hoppas att det ska vara så, att nu finns det en ny chans! Jag tror att det behövs mer än en tanke även om det börjar där. Det finns milliontals människor som både längtar efter och behöver en förändring. Jag kan tycka att det är något skrämmande över att tiden går och inte mer blir just förändrat. Ingen vill bli överkörd av tiden eftersom vi mår bäst när vi äger den. Ändå tycks det vara det som människan i det stora hela mest har tappat bort. Så förutom mat till alla som svälter, kläder och någonstans att bo och fred på jorden, så önskar jag dig Tid att hitta dig själv 2013 och ett år då vi hjälper varandra.

Vi firade nyårsafton med hela huset fullt av tonåringar och uppiggande energi.

Fick ett fint tips av en vän som jag lärt känna på Twitter. Så idag letar jag reda på en stor burk. Däri ska jag lägga en lapp varje dag under 2013 med något som jag är glad och tacksam för. Något som hänt under dagen. Ord som gjort verkan.

“inte så särskilt ensam mamma…”

 

 Landgångar tycker jag passar bra.
När vi går in i ett nytt år.

 

 

 Önskelampor till alla.

 

 

 Flickorna hade gjort en stor, fin glassbomb.

 Festligt och alkoholfritt förstås.

Önskar alla en god fortsättning!

Så här mysigt hade vi det på julafton. Se det som en inspiration för vad man kan göra tillsammans. I stora kyrkan var det ca två hundra gäster som bjöds på julgröt och skinka och i lillkyrkan var vi ett fyrtiotal som fortsatte julfirandet under kvällen. (Av hänsyn till människors integritet så filmade vi inte så mycket). Dessutom arbetade jag mest och pratade och delade ut massor av julklappar förstås, så det hade ändå inte hunnits med.

 

När det är så här mycket som det har varit hos oss de senaste dagarna, så tystnar orden. Då är det skönt att låta musiken få tala. I juletid märks det extra att familjen är stor. Just nu går några och småstökar och en av sönerna spelar julsånger på pianot. Stämningsfullt med andra ord.