Vi är nu på väg in i advent och för mig har det blivit som en liten tradition att dokumentera det som händer, speciellt så här i december. Det startade då jag för några år sedan skrev boken Mamager och publicerade ett kapitel om dagen som en lucka i en adventskalender på författarsajten Kapitel1.se. Mamager skrevs inte för att skrytsamt framhålla mig själv utan snarare för att bevara minnena och kunna blicka tillbaka på upplevelser som har berikat livet. Allt det som jag är mycket tacksam för.

Varje människa behöver reflektera över saker i livet som gör dem glada och stolta.

Åren går och barnen växer. Alla mår bra av att vidga sina vyer. Nu känns det i luften att något mer behöver hända. Det känns som att jag har tjatat om det här de senaste tio åren. Åttabarnsmamman tycker om utveckling och hatar stagnation, och om jag lutar mig tillbaka och bara är nöjd med allt som verkligen har hänt så blir jag rastlöst. Status quo är inget för mig. Samtidigt vägrar jag att jaga efter lycka. Bästa sättet är att vara öppen och disciplinerat jobba på och ta livet som det kommer. Något annat hade inte funkat här hemma.

Tänket att det är nu eller aldrig som gäller skapar bara stress. Tänk i stället att det alltid kommer nya möjligheter och dröjer de så var med och skapa dem själv.

Som nu: Kan det vara möjligt att hitta en ny utmaning på tjugofyra dagar? Det återstår att se…

Sitter och tittar på dokumentären ”Förortens magi – Gregory Crewdson” på SVT2.

Det är härligt att se när skaparkraften är på så här hög nivå. Blir verkligen inspirerad. Film och foto möts. Vardagsliv och det teatrala. Tänk att få gå in och göra stunden så vacker och så gåtfull som möjligt.

Gregorys bilder tar andan ur en. Gå in på SVT-play och titta.

Alla konstnärer har en historia att berätta och det gäller att hålla sig till den kärnan som berättar vem du är.

Idag blev dagen en aning konstig då jag hade fått ont i ett ben och en läkare misstänkte en blodpropp. Nu är det löst. Jag kunde lämna Danderyds sjukhus efter några timmar. Det kanske blir så här ibland när man börjar komma upp i åren. En och annan krämpa får vi väl räkna med? Samtidigt känner jag mig inte så gammal.

Ikväll var Rufus på Stadshuset och dansade och sjöng på en stor jubileumsgala med Stockholm International Horse Show. Självaste kronprinsessan var där. Den här gången var Rufus med Base23. Sveriges bästa fristående dansskola. Förra gången han dansade på Stadshuset var med Kungliga Operans balett på Nobelfesten 2007 i Blå hallen. Då var han Herr Nilsson i Pippi Långstrump.

 

Idag är jag arg! Nu väntar kalkonmiddag för vänner och familj. Utan Rut-avdrag.

• Äppelchutney – gott till Kalkon
• 4-5 äpplen
  1 hackad röd lök
  Riven chilli och ingefära
  1 dl äppelcidervinäger
• Kokas ca 10 minuter.
• Nu i med 2 dl farinsocker. Sjud i ca 20 minuter.
• Förvaras i kylen.

http://www.youtube.com/watch?v=e6f2Jkovucg

Glad i hågen hade jag tänkt börja blogga igen lite mer kontinuerligt. Så precis när jag ska skriva det jag tänker på, hamnar jag i uppförsbacke. Puffar lite här, puffar lite där. Hänger runt på Twitter. Kommer på mig själv med att alla mina ord inte behöver vägas på guldvåg. Vara så genomtänkt och strukturerat.

Att få ur sina ord lättar betydligt, nog känner jag det. Det viktigaste för mig är däremot att vara sann och att försöka att inte såra någon. Jag älskar att läsa andra, höra andras åsikter, men självklart gillar jag att själv bli läst också. Det är ju därför jag skriver och gärna berättar. Inte för att jag vet bäst, men jag tycker att det är roligt att dela med mig av den erfarenhet jag har fått som åttabarnsmamma.

Hoppas att min energi och engagemang ska kunna spridas och hitta till dig.

Nina

I morse hittade Tehilla ett tidningsklipp från 1992 i en kokbok på vårt första modelljobb. Det är en finklädd liten guldlockig Temilia, 6 år i ICA-Kuriren. ”Wear to love!” och de orden får stå som en symbol för vad allt det här handlar om.

Med åren utvecklade jag en liten agentnäsa och lärde att ta vara på våra resurser och de möjligheter som bjuds. Att vara i tiden och inte låta olika hinder som dyker upp sätta stopp för att komma vidare. Vi är inte precis den familj som har följt en snitslad bana. Inget vi strävat efter heller. Det är lätt att drömma, alltid svårare att förverkliga. Ändå, mitt i allt möjlighetstänk, släpptes som för en luftballong nästa sandsäck vilket gjorde att vi kom iväg…..

När det gäller mina egna barn så har de alltid haft lätt för att vara i olika sammanhang, men hade inte jag själv också tyckt att det varit så otroligt givande och roligt hade det varit bekvämast att vara hemma och göra något annat i stället.

Jag vet att mina barn är mer än tacksamma för att jag släppt loss min energi till 100 procent och med min kreativa själ öppnat dörren för Deras talanger. Det har varit min talang. Ibland kan det vara betydelsefullt att stanna upp och tänka lite kring sig själv. För det är så lätt att inbilla sig att det plötsligt händer så lätt för alla andra. När det gäller min egen karriär så har jag ändå inte haft tid utan tänkt att det har bara inte Hänt hittills!

Det här med att klara av att bli jämförd med andra växer man in i. Så när vi för några dagar sedan åkte till London för att Tehilla skulle träffa några av Londons största agenter, kändes det som den självklaraste sak i världen. Vår kontakt från LA hade ordnat dessa möten och de ville verkligen träffa vår skådespelerska 

Nu väntar en spännande höst med nya utmaningar och ännu några sandsäckar har släppt! Mot oändligheten och vidare!!!

Ta vara på de möjligheter som finns fullt av runt omkring dig och ta för dig och skapa!

Nina

Igår var jag med om att ordna ett midsommarfirande för etthundratrettio personer. Det finns alldeles för många som känner sig ensamma när stan blir tom och som både har för höga krav på sig själva eller svårt att hänga med.
Tanken slog mig en solig eftermiddag att vi ordnar en midsommarfest ute på Guds tumme, på Lindholmen och öppnar dörren för de som vill komma.

I julas var jag och min familj värdar för ett stort firande i S:ta Clara inne i City. En succé som bytte tomhet till glädje!

Nu var vi några arbetsmyror som återigen gav plats för många på en dag som, precis som julafton, är förknippad med familjen och de närmaste. Men vem är jag att säga att man skall vilja och våga bland krossade själar. Samtidigt så tror jag på att varma människor kan värma en frusen. Hur länge ska man behöva gå omkring och ångra sitt liv? Det får vara slut med sådant tänker jag. Vi handlade in mängder av mat och de som kunde tog med sig något. En stor sommarbuffé med sill, lax m.m. dukades upp och Evert Taube sjöng i bakgrunden. Frukt, godis och hembakat fanns förstås också. Runt 25 tårtor radades upp! Och 40 liter jordgubbar och glass!! Hur mycket kaffe vi kokade har jag tappat räkningen på!

Utanför huset under parasollet hade vi bröd ost och dricka. Vi inledde med maten. Livet är roligare som mätt vare sig du är rik eller fattig. Sen var det dans kring midsommarstången och tipspromenad. Gevärsskytte och chokladhjul. Vår fina präst avslutade senare kvällen med orden; ”säg så ofta du får tillfälle de små orden ’jag uppskattar dig’ och sluta aldrig vara närvarande!”

Att göra något betydelsefullt för andra är det bästa jag vet. Vilken tur att fler tycker detsamma.