Jag känner mig operfekt som inte lyckas få till en kontinuerlig inkomst. Att ha motivation och fokus är så krävande att jag vissa dagar inte märker att solen skiner och att nyponen lyser röda i solskenet. Den som har stor familj har en större börda än om man bara har sig själv att tänka på. Det är lätt att ge upp och undra över hur livet hade sett ut i min ålder om man hade haft det där drömjobbet. Samtidigt betyder materiell standard väldigt lite när saker och ting sätts på sin spets. Det är livets konst att kunna anpassa sig till det som är. Jag är ändå fast beslutsam att vi skall klara det här konstnärliga livet som ibland innebär att man inte prickar rätt, trots att vi har gjort vårt yttersta. I min ålder har man lärt sig att inte bara gå på sina känslor, men har man då många tonåringar omkring sig så är det höststormar som gäller.

Stefan Einhorn sa på TV att uppmuntra sina barn är det viktigaste uppdraget vi har här på jorden. Tack! Jag skulle gärna gå ut och äta middag med honom och prata om livet. Kan det inte finnas ett arbete där jag får prata om livet som Einhorn får? Fortsätter mina snurriga steg i runda cirklar, alltid snurrar de nånstans!

I helgen var det filmfestival i Jakobsberg och Zacharias tävlade med sin kortfilm “Tehilla”. För er som följde Sveriges Skönaste Familjer, så var det den filmen som vi spelade in under ett avsnitt av programmet. Hela familjen fick ju gasa på rejält. Sen har han jobbat vidare med den och klippt. Ett bra jobb som gav resultat. Hann vann första pris i tungviktsklassen och belönades med en Canon EOS 600D! Och äran förstås.

Juryns motivering löd:
“Konst möter skräck i en drömlik och skickligt genomförd film.”

Grattis Zacharias! Hela helgen har vi partajat.

En ny ledstjärna tändes ikväll för barnkulturen i Stockholm. Palatset invigdes kungligt av självaste Kronprinsessan Viktoria där barnen fick en självklar plats som Very Important Palatset Persons (VIPP). Det känns lång väg att här tas barns kreativitet och drömmar på största allvar.

Jag känner mig upprymd stolt och glad över att ha fått vara med på den här födelsedagsfesten. Att Alpha och Tehilla medverkade med harpospel och balettdans gjorde inte saken sämre. Deras fina uppträdande visade också lite på att det här är ett hus som ger utrymme för varje individ att utveckla sina förmågor och intressen. Hela huset bubblade av helhjärtat engagerade barn och vuxna. Att barn verkligen blir tagna på allvar är det som gör mig mest lycklig av allt i hela världen.

Det finns bara en sak att säga. Det är ett magiskt palats. Jag såg att Kronprinsessan tyckte detsamma. Hon stannade till och ville se mer än hennes inrutade program medgav när hon fångades av magin som harpan och dansen åstadkom.

En hellyckad kväll där det även bjöds på utsökt mat. Jag hoppas att ingen missade de små vaniljfyllda pannkakssnurrorna med färska bär på. De smakade mums fillibabba.

Tack snälla för att vi fick komma!

Jag tror inte att jag har tackat alla er som följer min blogg. Det betyder mycket för mig när jag ser att ni finns. Hur lätt är det inte att tankar annars bara fladdrar förbi. Ni håller ordning på mig.

Så stort tack alla härliga människor!!

Här om dagen kom en liten ring till mig med en svala på. Tobbe tycker det ser ut som skrot, men den påminner mig om hälsa, rikedom, lojalitet och långa resor. Så nu när jag ligger här på mitt trägolv för att sträcka ut mig efter hela dagens sökande efter jobb och mitt nystartade äppelmusteri, inser jag att jag måste vara ännu mer målinriktad.

Samtidigt känner jag på mig att något spännande håller på att hända, så det är lika bra att flyga med och inte kämpa emot.

Jag behöver inte vara som alla andra fast jag skall fylla fyrtiosju.

Nu slutar jag annars blir det tårta på tårta.

Jag har fel ålder. Skickar jag in en ansökan till ett jobb har jag nu förstått att jag sorteras bort innan jag ens får en chans att visa vem jag är. Eller är det för att jag har ”åtta ungar” och då blir det väl inget gjort?

Men jag skiter i det, för i tanken är jag redan på väg med Tehilla för att plocka hem en Oscarstatyett. Skratta ni för jag vet att skratt och gråt, talanger och passion måste ner i kvarnen för att malas. För att därifrån se ett annat ljus och perspektiv. Frågan är bara hur långt vi själva är villiga att gå. Den konstnärliga resan är aldrig enkel. Finns det ens tur och retur?

Samtidigt är det ett privilegium, tänker jag när vi sitter denna lördagseftermiddag på Kungliga Operan. Levi som fått sin anställning där direkt efter gymnasiet har nu fått ett av världens roligaste arbete. Här dansas Svansjön för fulla hus av Kungliga Baletten och det syns lång väg att pojken har hamnat rätt. Så här gläder han både sig själv och sin publik. Finns det då något bättre än att veta att sitt barn är där de vill vara? Nej.

Dirigenten Fillippe Béran står framför mig och ser nyförälskad ut när han leder kungliga hovkapellet. Den lusten smittar av sig till mig. Jag har just kommit fram till att det måste vara hälsosamt att titta på balett. Inte bara för att tid och rum stannar utan av all den harmoni som flödar fram ur hela skådespelet.

Sen är det inte så farligt att Svansjön tar tre timmar och tjugo minuter av mitt liv. I pausen mellan akterna passar vi på att smita upp på guldfoajéns stora terrass, som glimrar i solskenet. Här skulle man vilja fira sin femtioårsdag.

I morse när jag öppnar tidningen och läser reportaget om Camilla Läckberg blir jag åter inspirerad. Någonstans hoppas jag ju också att få kunna försörja mig på skrivandet.

Idag skall jag göra äppelmos.

Fast jag börjar med brunch på bryggan med smörstekta kantareller och Janssons.

Sitter på Bondegatan 58 med vänner och familj för att fira Tehilla 16 år. Livet känns så där härligt som det gör när man låter det levas. Vi råkar nämna en gemensam bekant som abrupt avlidit i cancer i vår egen ålder. Livet kan uppfattas som att det har pågått länge, samtidigt som vi skyndar oss för att komma förbi krönet där vi kan se helheten och fortsättningen på vägen. Vi vill ju inte bara snurra runt. Här sitter vi i alla fall förstklassigt och billigt och odlar gemenskap. Det som livet verkligen handlar om och Tehilla känner sig jättenöjd. På kvällen kramar hon oss flera gånger och säger att det här var ett toppenfirande.

Man skulle kunna gripas av panik när flera människor plötsligt i ens direkta eller indirekta närhet faktiskt drabbats av livshotande sjukdomar, där vissa dör. Jag menar i femtioårsåldern! Det är knappast en ålder som man förknippar med att livet kan ta slut. Hur viktigt är det därför inte att vi tar vara på livet NU och inte skjuter det på framtiden. Det är knappast vid pensionen som man skall börja leva det liv man egentligen vill leva.

Jag känner ändå att jag har haft ett rikt liv fram till nu. Att ha fått en sådan här underbar familj tidigt i livet har gett en rikedom åt varje dag. Jag har levt i Sveriges Skönaste familj i 25 år. Tanken på att det skulle ta tvärt slut skrämmer mig.

Men jag vill ju inte gräva ner mig denna underbara söndag. Därför är det på sin plats att ni nu får reda på att jag kanske har fått Sveriges häftigaste hem också, med tanke på att jag har en Karl Johanodling i trädgården. När Rufus klippte gräsmattan för några veckor sedan undrade han var det var för skit som växte där och plöjde ner alltihop. Vilket visade sig vara ett av det bästa drag han gjort på sistone, nu när vi har denna multiförökning av Sveriges bästa svamp. Men jag skall inte berömma mig för egentligen var det Alpha som kom inspringandes med svampkartan och en stor Karl Johan i högsta hugg.

Min första tanke var förstås; ”hur kom de hit, dessa poetiska rackare?” och efter några olika teorier har jag funnit att vedhögen förra året från farfar i Småland måste vara orsaken. Så tack än en gång farfar! Du gav oss inte bara värme i vinterkylan utan även festmåltider hela hösten.

Så nu är jag inne på hur jag skall plantera kantareller på bästa sätt. Grannarna säger att det inte går, fast farfars direktimport från Småland har ju visat att det är fullt möjligt.

Jag blir både arg och frustrerad. Tiden räcker inte till och inte pengarna heller. Skall jag då bli som ”alla andra” som klagar och säger med lite bitter underton; ”jo tack, det rullar på” eller ”jämna plågor”. Man tänker så mycket, men det blir så lite.

En morgon möts jag av tidningsrubriken, som visserligen är avsedd för Kronprinsessan och hennes Daniel, men jag tar till mig det som en uppmuntran och hälsning; ”Nu vänder livet blad” och jag sätter in ett stort B på Blad. Det behövs alltså inte mer för att väcka min mentala kraft som för tillfället hade legat och slumrat till. Men det står faktiskt så. Jag ögnar igenom tidningen och möts av ytterligare orden ”VÅGA VARA BÄST!” Jag tackar allra ödmjukast. Tror jag bildar Facebookgruppen VVB på en gång.

För tillfället har jag inte bestämt mig för om jag skall ta statistrollen som strippa eller argsint slaktarkvinna, eller börja som hotellstäderska. I så fall duger endast femstjärniga.

För att nu hålla fast detta uppväckta mod tittar jag på bilder på mina barn när tre av dem dansar som solister i Balettskolans stora jubileumsföreställning på Operan. Hur många gånger händer det att tre syskon står i första raden vid applådtacket på Operan, eller på någon annan stor nationalscen för den delen?

Måste jag då som åttabarnsmor lägga mina egna ambitioner på hyllan för att klara mitt dagliga bröd? Eller skall jag göra som Junior säger, satsa på att bli krokimodell och ge ut den där boken!!! Det är som bekant från barn och dårar som vi skall höra sanningen.

Skulle resan bara gälla dem som har rätt förutsättningar till att bli bäst i världen, så hade vi fått sluta för länge sedan, men jag säger som i dansprojektet som Zacharias gjorde i våras ”Perfect or join my picnic”. Han gjorde en dansföreställning tillsammans med rörelsehindrade, småväxta och förståndshandikappade och det var det bästa jag har sett. Grät floder. Så vackert! och det har stannat kvar.

Läste om en Saudi-Arabisk prins som vill skänka 400 miljoner till moskébygget i Tensta. Hur hittar man en sån? Att stötta sina barn ger inga bidrag, även om det bygger för framtiden. Vill du stötta mig och mina kulturprojekt så tar jag tacksamt emot allt från en krona och uppåt. Märk bidraget med ”Picnic”

Krampuss Nina

Sommaren skall inte komma tillbaka förrän sådär en tio dagar, så den tänker jag inte vänta på. I stället har jag krupit upp på vinden. För där står sextio orensade flyttlådor, som alla ropar; ”Ta mig, ta mig!”

I dessa lådor ligger en stor del av familjen Blads liv. Enklast vore om alla prylarna bara försvann, men som den rejäla husmor som jag är föreslår jag att vi börjar rensa i röran. Här finns bildbevis på att jag faktiskt levt som jag lärt och låtit barnen leva det kreativa livet sedan barnsben. Konstverk av Picasso känns fullständigt ovidkommande om man jämför med dessa nära bilder och målningar. Skulle kunna fylla ett helt slott faktiskt. Sex stycken jullådor och tusentals diabilder, gosedjur och annat värdefullt. Minnet hade bleknat över det som en gång var så viktigt just då.

Men så har jag blivit mormor till lille Aron för några dagar sedan och han måste förstås få det bästa och just här uppe finns det som jag sparat och som jag velat skall gå i arv, typ gammelfarmors virkade filt. Än är han för liten för att leka med Mickis gamla leksakståg i trä, men den fina kungaspegeln bär jag ner för det här är en prins och världens gulligaste barn. Tror han liknar självaste Carl-Philip Bernadotte.

Sen har jag hört de som säger att det inte finns något värre än ett städat hem. Ända sedan jag började få barn tills jag slutade, har jag städat och gnott. Inte för andras skull utan för vår egen, punkt slut! Tänk om jag skulle säga ”Ursäkta, jag har städat, men kom in ändå” när någon kommer på besök. Vanligt folk ser ändå ingen större skillnad hemma hos oss eftersom vi har så mycket prylar så att det upplevs som stökigt eller lite chickt bohemiskt, som jag skulle uttrycka det. Men jag VET att vi har rent och det ger mig tillfredsställelse och lust till så mycket mer. Så jag är definitivt inte stolt över den ostädade vinden eller mögel i brödlådan.
Jag köpte fyra spikmattor för priset av två och det är betydligt bättre än grus i sängen, om någon frågar mina tonåringar, men vi kanske är udda. Dansmänniskor kanske är lite annorlunda eftersom de använder sådant även när flugan har gått över. A och O är ändå flödet av det som sker i ett hem innanför väggarna oavsett om det är städat eller ostädat.

Hittills under sommaren har jag mest varit hemma och skrotat och fått saker och ting uträttat. Har förstås varit i Paris där jag gjorde några intressanta iakttagelser, men det kan jag kanske ta en annan gång.

Tycker egentligen att jag städar alldeles för mycket, men hinner knappt tänka färdigt förrän jag redan bär skräp till bilen. Också var det kökslådornas tur att få en omgång. Vanans makt är svår att bryta. Lika bra att vi accepterar oss själva och andra som vi är och drar största nytta av det.

De här första veckorna på sommarlovet har vi inte tänkt på någonting och det är min mirakelelexir. Barnen själva har levt utan klockans envisa minuter och jag med förstås. Bästa sättet till att få semesterkänslan att infinna sig. Bada, fotboll, kubb, golf, baka, äta, fika, leka med gamla Barbies är helt OK även för en tolv och femtonåring. Kan förstå om det utifrån verkar rörigt, men i leken bildas harmoni därför att de hinner leka färdigt, samtidigt som de lyssnar på måsarna och för att i nästa sväng ta ett dopp i sjön eller poolen.

Själv är jag övertygad om att Tehillas hyllade skådespelarinsats i Svinalängorna delvis är ett resultat av hennes möjlighet att ha fått leka. Som gamla damer brukar säga när de går förbi vårt hus och ser våra barn leka; ”Här leker de som barn gjorde förr.”

Glöm inte att sommaren är här även om det regnar lite mellan solstrålarna.

Svinalängorna kommer på Blue-Ray och DVD nu på onsdag. Köp eller hyr den!!