Vi minns nog alla vår barndoms somrar. Kommer ihåg alla varma bad. Sommarläger. Halmstad, Blötan, Mårdslycke och så glass på det. Alla vattenhinkar att bära till den lilla sommarstugan. För mig lyste solen mest hela tiden, även i regniga Halmstad. Funderar på vilka minnen våra barn själva kommer att bära med sig. Hos oss har det inte varit samma sak hela tiden. Det är inget som vi strävat efter, men jag har alltid velat att det skall upplevas mysigt ändå. När man är ledig skall det inte kännas som om man står på tå.
De senaste åren har Gotlands stränder och kullerstenar blivit våra barns somrar tack vare deras dansläger. Även om det innebär jobb och engagemang så har vi velat vara med där. Arbetsgemenskap är kul. Ingen människa mår bra av att sitta ensam på en öde ö. Visby däremot är fest och gemenskap.

Som sextonåring kände jag mig odödlig. Det farliga händer inte mig. Kontrollen var min, men jag var inte ens fyllda tjugotre när jag såg döden i vitögat. Matteus födelsedag höll på att bli min sista. Det hände så mycket och jag var så ung och nu var det livet som fick lära. När jag tänker efter hade det räckt med den hemska ansiktsförlamningen som jag fick ett och ett halvt år tidigare i samband med Temilias födelse. Ung mor drabbades av Facialis Parese då en nerv kommit i kläm i samband med havandeskapsförgiftning och den smärtan skrek i mig i över ett halvår. Jag bad en bön, två böner och flera; gode Gud hjälp mig! Tittade mig i spegeln. Grät. För halva ansiktet hängde och ingen kunde göra något mer än att försöka lindra. Jag fick lämna kontrollen. Alla fotografier från den tiden där jag var med slängde jag. Ville bara glömma, men när jag tänker på det nu, så finns det bara ett litet litet ärr kvar. Kraft från ovan tröstade mig i min stödkrage och ögonglob, men jag tror inte någon nybliven mamma i hela världen hade velat se ut och känna som jag gjorde. Kanske visades ändå den omsorgen i att min lilla tvåkilosbebis på BB var glupskast av alla. Bröstmjölken sprutade ut och ett hundra tjugo liter blev över till att mätta andra små prematura munnar! Här börjar jag på allvar att hålla ett öra mot marken och ett mot himlen.

Nu har det snart gått tjugosex år sedan dess, så purung är jag inte. Men bäst föredatumet är har inte gått ut ändå. Det innebär snarare att jag kan tillämpa mina erfarenheter på livets resa här och nu.

Jag har två stora intressen. Barn och kultur. För det mesta har dessa två inte handlat om vad jag själv skall uppnå utan snarare om andras förmågor. Det jag älskar mest är att förverkliga idéer. Göra det tillsammans med några. Alltför ofta sitter var och en i sin egen båt och kör sitt race. Men tillsammans kan vi – som det stod på vårt bröllopskort för tjugosju år sedan.

Hitta starka både musikaliska och andra uttrycksformer. Detta gör mig lycklig. Att förmedla livsglädje och inspiration. Jag har aldrig tänkt ge upp bara för att jag inte får göra TV-program. Har knappt börjat ännu. När jag växte upp tyckte min mamma och pappa att jag kunde satsa på mitt måleri, eller hjälpa behövande. Att gå på ett gymnasium för teaterintresserade blev inte aktuellt, för det fanns inte i hela Småland, där jag växte upp. När den stora studentdagen kom blev jag uppvaktad och firad stort av alla. Själv grät jag mest över att jag inte hade hittat rätt, att det skulle vara så svårt. Ingen människa i hela världen hade kunnat tolka dessa känslor åt mig. Redan här börjar en ung människa sitt sökande och jag känner starkt med alla studenter som åker runt på sina lastbilsflak i stan. Känner klumpen som finns i magen för så många. De sjunger och skriker att den ljusnande framtiden är deras även om många knappast tror på det. Jag tänker; sjung i alla fall för framtiden är verkligen Din och Din och Din. Jag vinkar och pekar på dessa okända. Det behöver inte vara sant det som står på en banderoll; ”Idag medvetslös – i morgon arbetslös.”
Alla behöver vi reflektera över livet med någon. Mycket handlar om att bli behandlad med respekt och värme, för då börjar vi blomma ut och våga ta för oss. Att vara trogen sin idé och gå sin egen väg. Jag som mogen kvinna har varit verksam och jobbat skift i många år. Som dansare hade jag gått i pension nu. Ett arbete är likafullt ett arbete, även om vi inte får så mycket i plånboken och att ha blivit skolad i god arbetsmoral är något av det bästa man kan få med sig in i vuxenlivet.
När jag ser Levi som också nu har tagit studenten, ser jag en ung man som omfamnar hela världen med stark tillförsikt och självkänsla. Snacka om att jag är lycklig. Och i morgon är det Juniors skolavslutning, så nu börjar äntligen sommarlovet på riktigt.

Träffade min coach Anne-Christine Blixt idag och det har redan gjort underverk. Tänkte, vem i allsin dar är hon, denna fantastiska människa? I sin rosa sjal som hänger runt hennes axlar utstrålar hon värme och säkerhet. Under dagen går vi bland annat igenom nyckeln till framgång och vad som är mitt mål. Hon ställer mig frågor som, vems jobb skulle jag vilja ha? Sök upp någon av dessa. Människor vill oftast dela med sig av sina erfarenheter. Sen gäller det att bestämma ett möte. Ingen blir anställd om man inte möts öga mot öga. Det låter så enkelt och jag vill. Men jag måste också lära mig att sälja mig själv. Hur svårt kan det vara när jag skulle kunna sälja mormors utslitna papiljotter? Kontakta hovet och erbjuda mina barns förmågor i olika sammanhang. Det skulle jag kunna göra om ni så väcker mig mitt i natten. Den största anledningen till att jag själv inte tycker att jag har så mycket att komma med är att det inte har funnits tid för MIG. Därför blir det svårt att sälja sig själv.
Samtidigt skäms jag inte för att mina barns lycka också har blivit min lycka. Jag har samtidigt hittat arbetsplatser och möjligheter som jag annars aldrig hade vetat om. Det är till exempel hur många människor som helst inblandade bakom en film och där finns också bland de mysigaste människorna jag har mött.
Det bästa med mig måste väl vara att jag är flexibel och en möjlighetstänkare. Det sämsta att jag har svårt att sätta ett professionellt värde på det jag gör och kan. På eftermiddagen fylls min kropp av en andäktig känsla att nu är stunden kommen. I detta lilla rum, snett emot slottet, står jag och skall presentera mig inför gruppen. Jag hämtar ett glas vatten. Känner mig inte nervös, men vet inte var jag skall börja. På handen har jag skrivit ”Visionär”, så jag säger; ”hej jag heter Nina Blad och är en visionär och drömmare”. Sen brister det. Dessa stora känslor av att stunden är inne, om så bara för mig, knackar på.
”Jag har åtta barn som jag har stöttat och hjälpt i alla år. Ikväll dansar tre av dem soloroller på Operan här intill.”
Min publik börjar leta efter näsdukar till rödgråtna mig. Jag hade förstås tänkt säga så mycket mer, men det behövs inte. För det här är jag. Mina tårar berättar om min hängivenhet och passion. Jag skulle tro att det är det förväntansfulla som stockar sig.
Drömmar är till för att infrias. Jag tror att de signalerna gick fram.
Ett är säkert när jag börjar närma mig 70 tänker jag vara som hon!

Precis som så många andra har jag börjat läsa Tigermammans Stridsrop. Det jag spontant känner när jag håller i boken är att vem vill inte att sina barn skall lyckas här i livet? Ett liv att förvalta. Man kan tycka vad man vill om mitt bokskrivande. Bidde det inte ens en tummetott? Det bidde ingenting. Jag kan skratta åt mig själv. När jag började skriva Mamager, var det snarare som en dagbok. Något för oss att minnas. Ord och texter att fiska upp det vi varit med om under resans gång. Jag tävlade med boken och det gick bra, men i och med att jag inte vann så fortsätter kastrullerna att puttra på och även jag har svårt att hinna med. Jag borde, jag skulle skicka till ett bokförlag för lektörens utlåtande var helt okej. Därför är det bra att Amy Chua har fått sin bok i tryck för det får mig att vässa klorna och ingen har någonsin sagt att professorer är de bästa föräldrarna. Mitt budskap till mina barn har alltid varit om Du vill så kan du. Men för att komma någonstans krävs det tid och uthållighet vilket område än din talang finns inom. Det går inte bara från den ena dagen till den andra för att mejsla ut precision och till skönhet behövs i många fall ett helt liv, men ju fortare vi börjar desto längre tid har vi ju på oss.
Det är sådana tankar jag tänker när jag ligger i min hammock på denna söndagsförmiddag och Tehilla kommer med nybakade macarons och min själ gungar med. För mig handlar det inte om att stöpa barn i en form och schwich in i ugnen, eller att få fram en bättre kopia av sina föräldrar. Det handlar om att hjälpa varandra att hitta sitt personliga uttryck. Dessutom tycker jag inte att konst i allmänhet skall vara skilt från vår vardag. Kort och gott är det livet i stort som är en konst. Sen kanske inte god smak och livskvalitet betyder samma sak för dig som för mig. Därför vill jag trots allt ge några timmar till att läsa Amy Chuas bok. Pekpinnar har däremot inte varit vår melodi utan snarare den mänskliga omtanken precis där vi är. Det är fullt möjligt att hitta sin väg.

Igår fick Levi Gösta Svalbergs stipendium på premiären av Kungliga Svenska Balettskolans Jubileumsföreställning. Efteråt kom Gösta själv fram till Levi och sa att ”nu är du färdig för att flyga”. Nitton år gammal och kan redan börja erövra världen. Han kommer att få vara med om mycket roliga saker, det får man när man är bra på något.

Grattis alla mammor!

Vad händer om det nu blir som vi tänkt oss? Det hänger oftast inte på viljan utan på att tiden inte räcker till, men det är upp till var och en att hitta sina lösningar i vardagslivet. Mitt bästa tips är att fortsätta vara flexibla. Som ung är man det både i kropp och sinne. Fast inget är enkelt och jag instämmer i att alla dagar känns minsann inte så lätta.

Men just idag önskar jag alla mammor att de skall få känna sig lyckliga. Och har du inte kommit på eller glömt vad du vill och drömmer om så önskar jag att det skall komma till dig just nu. Livet måste upptäckas igen och igen.

Nu står flickor på trappan med en stor bukett syrener och varje gång blir jag lika lycklig. För några år sen skrev jag i min bok Mamager:

De små blombuketterna

Jag håller på att spricka av intryck, som ett blad eller knopp som vet att “den blomstertid nu kommer”. På köksbordet står vitsippor, tussilago, påskliljor, tulpaner, äppelblom, syren, gullviva och förgätmigej. Barnen plockar buketter nästan varje dag och jag blir barnsligt lycklig för denna blomsterkärlek. Jag känner barnens lycka i att ge. Detta är mitt hopp och min önskan, att de vill fortsätta med givandet i stort som smått. Så när de stormar in med sina blommor, välkomnar jag dem i min famn och säger hur fina både de och blommorna är.

“Så här skall ni fortsätta – den som ger han får.”

För visst är jag en mamma som präglar mina barn. Är inte alla det på ett eller annat sätt? Säger till om det som anses bra eller dåligt. Sen finns det också situationer som jag tycker är lite mitt emellan. Jag säger att vi omöjligt kan veta hur en enda människa upplever sin resa genom livet om vi inte lyssnar. Junior, fyra och ett halvt år, säger att nästa gång han går ut i trädgården skall han plocka öron i stället. Alpha åtta år skyndar sig att tillägga: “öron vissnar aldrig”. Jag skrattar ett klingande skratt. Jo tyvärr kan också öron vissna ibland, men jag skrattar ändå vidare för idag känns det inte så.
Just denna livsinsikt och dos av livskraft tillfaller mig gånger åtta.

/mamma

Att få bli bjuden på en sådan här generös resa förklaras enklast med uttrycket WOW! Vi har fått äta så mycket gott, badat och bubblat i poolerna, dansat natten lång, skrattat och umgåtts med alla roliga, mysiga människor.

Vi som kom från Stockholm hade abonnerat tåg ner till Göteborg där fler kändisar anslöt sig. I serveringsvagnen bjöds vi på allt helt fritt. Tre och en halv timme senare möttes vi av sjörövarna som skulle ta oss med båt till Fredrikshavn, till alla små barns stora förtjusning.

Vi hittade en trevlig plats med trevliga människor, hälsades välkomna och sen var det bara att återigen spendera tiden med att äta och dricka gott. Två timmars båtresa och vi är i hamn. En snabb promenad till The Reef Hotel and Resort, detta tropiska äventyr. Vi kan bara instämma att de som har möjlighet att resa hit kommer inte att bli besvikna. Rena rama lillsemestern. Mina barn tycker att kändisar är precis som vanliga människor och många är extra generösa och spontana, speciellt här. Det finns inget negativt att säga alls. Danskarna har verkligen träffat rätt i denna vänliga stämning.

Om Micael Bindefeld finns bara gott att säga. Han är ett proffs på det han gör och mycket tillmötesgående. Återigen – tusen tack till The Reef!

Just nu tar vi klivet in i slutspurten.

Att vara uppe halv åtta är inte så tidigt en lördagsmorgon. Våra grannar ser jag inte röken av förrän flera timmar senare. Det här är bästa tiden på dagen. Fågelsången och stillheten och frukost i trädgården.

Det är tankar om insidan som kommer till mig. Samtidigt som jag ser att gräset har blivit femton centimeter högt och av grusgången ser man inte längre något grus. Krav kan lätt växa utifrån på det som syns. Det som andra ser. Vi bor i ett sånt område, men så har vi turen att ses som de där konstnärliga teatermänniskorna och då är det legitimt att inte hinna med. Det finns människor som uppskattar oss att vi har passion för de konstnärliga processerna. Barnen själva tjatar precis som många andra barn att de vill ha en hund, medans jag säger att det vore synd om den, för då skulle den bara få lära sig cirkuskonster. Hundar har vuxna människor för att komma ut och gå och till sällskap förstås. Livet är inte som i amerikanska filmer där två hundägare möts i en park för att sedan upptäcka att de var som gjorda för varandra. Jag medger att jag skulle önska att livet vore så enkelt. Iscensätter; Jag kommer från höger, du kommer från vänster. Våra hundar nosar på varandra, hälsar, trasslar in sig i koppel. Presenterar oss för varandra. Hundarna är glada, vi är glada. Vi går till ett café.

Förvisso skall man inte ringakta någon start på en relation, men i det här svenssonsamhället är det oftast en armlängds radie som gälller och en hel del yta. Klart att jag undrar varför von Trier kläcker ut sig en så väl utstuderad kommentar på presskonferansen i Cannes häromdagen. Tänker att han måste ha mycket inom sig som inte är uppklarat. Jag tror det här kan vara spiken i kistan för den här filmskaparen som måste lida av någon inre stress och frustration. Där knäcktes i alla fall Guldpalmen för Lars von Trier, men även för hans duktiga skådespelare. En sak är säker, sådana här uttalanden är inte ett vårtecken. Stellan Skarsgård försvarar honom med att det vet väl alla att han inte är nazist, men hur skall man egentligen kunna veta när någon i den åldern gör sådana uttalanden offentligt. Att bli stolt över att vara den ende någonsin som blivit persona non grata i Cannes i stället för att få en guldpalm visar på en ytterst egocentrerad människa. Att beklaga, både för honom själv och hans omgivning. Det var inte bara dumt sagt, det var dumt tänkt herr von Trier!

Efter att ha brett ett antal mackor i morse till mina barn som skulle iväg till genrepet hamnade jag som sagt ute i solen. Några föreställningar är redan avverkade (vi har ju fler barn), men för oss snurrar det här nu på som en gammal gramofonskiva, med skolavslutningar, Jubileumsföreställningar på Operan (den10-11 juni, för den som är intresserad), Levi tar studenten och innan dess måste gräset definitivt vara klippt….. för den här terminen, hahahahaha!

Det är en konst att inte kvävas av att tänka på det yttre och samtidigt leva det inre.

Det kan kännas rätt så meningslöst att skriva på en blogg. Att sätta sina tankar på pränt. Samtidigt speglar det en liten bit av ens vardag som ett utdrag från en dagbok. Det finns förstås många vardagstankar som tänkts utan någon större reflektion och sedan de som ständigt återkommer. Rykten och skvaller sätter jag inget större värde på. Jag tycker att det är skönt att inte veta allt. Jag tycker att människor skall behålla sina hemligheter, men folk är nyfikna på hur andra är eller vad andra gör utan att låtsas om det. Vill hålla en putsad fin fasad utåt fast kanske själen skriker på hjälp. De som känner en person väl blir sällan förvånade över stora löpsedlar. Jag har precis som alla andra undrat vad som hände med fina Ola som nu blivit knark-Ola. Hade jag träffat på honom hade jag kramat om honom och sagt att jag älskar dig lika mycket idag som igår. Hur sanningen än ser ut så kan det lösas. Som barnambassadör har man förstås ett större ansvar. Det kräver större mognad och den enda fråga jag har är hur svårt kan det vara att låta bli? Vissa uppgifter innehåller ett visst ok som man måste bära.

Ibland känner jag en oro och frustration – en rastlöshet. En trötthet som efter stormens öga ligger och ruvar. Alltför sällan funderar vi på olika val vi gjort och dess riktningar och konsekvenser. Själv känns det som att vi bara går och väntar på något. Väntar på middagen. Väntar på att Eric Saade skall sjunga. Väntar på att höra något från stora vida världen. Och åter igen är jag där jag nästan alltid befinner mig. När vi skall ställa in oss på att något skall hända. För när vi förväntar oss det så brukar det plötsligt ske. Konstigare än så är det faktiskt inte. Det är det som gör det så spännande med att leva och att få finnas till.

Vi vill mera!

Att skapa en plattform tar flera år och det är en konst att behålla det glada barnasinnet kvar.

För några veckor sedan damp det ner ett exklusivt brev till fröken Tehilla Blad och glada känslor bubblade upp när vi såg att det var adresserat från självaste Micael Bindefeld. Ibland glömmer vi alla bort att Tehilla har gjort något riktigt stort. Tänker att det inte var så märkvärdigt i alla fall…Svinalängorna. Då blir man extra glad när någon annan utifrån påminner om det stora som varje liten människa kan göra om man följer sin passion. Det kanske är det här alla konstnärer kämpar med lite till mans. Det behövs inget onödigt koketterande utan man arbetar med det man kan och en dag är det dags för resultatet att visas upp.
Tehilla själv har en mycket stark drivkraft och ställer sig inte frågor om hur långt hon skulle kunna komma, utan snarare på allt roligt hon kan göra när hon följer sin dröm. Så att få åka till ett badparadis, ta emot ett fint stipendium i Operans Guldfoaje eller att vara med familj och vänner på en Valborg är lika roligt.
När jag står och lyssnar på Björn Ranelids exalterade vårtal om ordet ”vår”, ”vokalen å som står mellan de två konsonaterna v och r. Ett ord som både är ett pronomen och ett substantiv och v:et kan du vila dig i som en klyka och r:et skulle rulla som en skåning nere i halsen”, men när jag ser den stora skaran av ungdomar så förstår jag att de inte fattar eller bryr sig vad han snackar om. Orden är för långt ifrån deras vardag. Längst utmed kajen sitter fulla killar och tjejer och tittar med tom blick. Jag hade önskat att de hade fått ett eget laddat vårtal, där någon hade sagt att även om vägen är svår just nu, så kan det bli det bästa för dig ändå. Jag hoppas att det nästa år skall finnas utrymme för barnen eftersom det då uppe på kullen öppnas Palatset – Stockholms största kulturpalats för barn och ungdomar.

Men missförstå mig inte. Jag tycker Ranelid är grym!! Men jag är 40+are.

Tidigare på Valborgsmässoafton var vi och firade Kungen på hans 65-årsdag. Den här bilden gör mig lycklig!

Nu sägs det att curlingtrenden är över och att vi svenska föräldrar måste ta i med hårdhandskarna. Det trummas ut att den som inte har pushiga föräldrar kommer inte att lyckas. Samtidig är min upplevelse att svenska föräldrar lyssnar på sina barn, så när Tigermammans Stridsrop ljuder över land och rike om drillade och högpresterande barn, är det många som kvicknar till i debatten. Vi som befunnit oss i de så kallade elitklassernas sammanhang under hela barnens skolgångstid, ser förstås mest det positiva för barnen där utmaningar och satsning leder till stimulans. Det är klart att vi har sett baksidor med vuxna (både föräldrar och lärare) som inte lyssnar in barnen. Det är inte bara en skock får som skall räknas in utan individer, med individuella önskningar och behov.

Vad jag har sett med min erfarenhet som mamma är att barn både gillar och blir trygga av ramar och strukturer. Jag tyckte mig höra att Amy Chua som har skrivit den omdiskuterade boken säga något om att i hennes kultur (Kina) utgår de från att barn är starka och tycker om att arbeta hårt (nu pratar vi inte om barnarbete). Så fort jag får tag i boken skall jag läsa den. Jag tänker ta reda på om det har varit mer piska än lust. Själva är vi förespråkare för lusten. Det tyckte jag att Staffan Scheja som var med i Debatt också gav uttryck för. Det här handlar inte om att aktivera eller överaktivera sina barn utan barn precis som alla människor mår bra av att vara aktiva och inte passiva. Då finns inga gränser för någon och drömmar kan bli förverkligade.

För mig och Tobbe var det en ära att sitta i biosalongen fullspäckad med unga ungdomar i går kväll när vi gick på Justin Beiber, Never Say Never tillsammans med Alpha och Junior. Bättre föryngringspiller går inte att få. En äkta konsertkänsla med jubel, skratt, gråt och skrik. Längst lever passionen iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii men också den behöver näring.

/Nina