Radioaktivitet läcker ut i vattnet, banditen i Libyen fortsätter med sin terror och en frälsare har kommit till sossarna. Själv fortsätter jag att prata om visioner och om att vara på väg och skrattar gott när TV-Ernst filosoferar över de fem sinnena som skall vara verksamma och säger att god inredning luktar som stekt strömming. Jag har nog gått samma kurs som han. Sådana som Ernst behövs för att lätta upp när det är oro i världen. Fler färgklickar än grågubbar.

När jag ser mig runt omkring så upptäcker jag många som aldrig är nöjda i de faser där de befinner sig.

Just nu längtar jag efter Mårbackapelargonier och en stol i solen.

När man tänker på att det finns trettiofyra miljoner människor i Tokyo undrar man inte om paniken håller på att bryta ut även för så tålmodiga människor som japaner verkar vara.

Att någon ens försöker inbilla sig att kärnkraftsavfall inte är livsfarligt. Det spelar uppenbarligen ingen roll hur mycket säkerhet man har lagt ner på det och lyckats bra så visar det sig att det här är ingenting att ha. Jag fattar inte att vi inte drar i nödbromsen. Att förlita sig på kärnkraft som energiförsörjning måste ju ha varit ett stort misstag. När jag var barn sprang vi alla omkring med en röd glad sol som sa ”Nej tack” till kärnkraft. När man tänker på att Japan har femtiofem kärnkraftsverk som ligger där både marken kan skaka och havet kan skölja över så inser man hur idiotiskt dumma vi människor är för att ha ett bekvämt liv. Själva producerar vi kärnavfall som våra barn och barnbarn skall ta hand om. Det är inte min melodi att skjuta över mitt ansvar på andra. Det jag konsumerar får jag minsann själv städa upp efter och betala. Tänk om vi själva fick arbeta med sådant som människor levde gott på i slutet av 1800-talet.

I Japan kan just nu 1,9 miljoner människor bli berörda av katastrofen. Samtidigt passar Kadaffi i Libyen på att slakta sin egen befolkning. Samtidigt hör man reaktioner i Sverige där man undrar hur det går med börsen.

Ju mer jag tänker på det desto sorgligare blir det. Heldeppigt faktiskt. Inte ens Skavlan kan få mig på andra lättsamma tankar.

När jag åkte hem med tåget igår tänkte jag på den intervju jag hörde med Sven Wolter på TV alldeles nyligen. Om fördelarna att man med ålderns rätt har slutat vara rädd för att göra fel och säga fel saker. Och lusten att fortsätta med konstnärskapet och behovet att berätta sin historia. Passionen gladde mig. Helt plötsligt kände jag mig inte ensam. Tankar som förenar hjälper till allt möjligt. Lite som Pippis kuckelimuck medicin.

Igår berättade jag för en snäll granne hur tungt det känns också i min egen vardag ibland. I morse knackade hon på och påminde om att vårdagsjämningen åter är här och så fick jag den här fina blomman. Vi får aldrig sluta att lyssna och hjälpa varandra så länge vi är här, sa den 80 åriga gamla kvinnan.

Persbrants ”vänner” gav honom knark, men vad är det för vän egentligen? En blomma är bättre.

Jag kämpar också om spurtpriset. Klart den jobbigaste sträckan. En dag i spåret ser olika ut för oss alla.

Gustav Wasa hade heller inga förprepparerade spår.   Vi följer loppet med spänning och ser att det  finns många som har problem  i proppen.

Rickard Olson ger oss bästa vallatipset; Smälta gamla stenkakor. Ur hans synvinkel är allt lite småtrevligt också detta att det tar två timmar att hasa sig fram innan det ens går att åka skidor på riktigt.

Jag tänker inte anmäla mig. Det räckte med en timmes bowling igår för att jag skall ha ont i hela kroppen. Men Tobbe, Levi och Rufus är klart sugna. Det som lockar är i så fall snacket i kön.
 I de här sammanhangen verkar alla veta vem som håller i längden.  Att tävla med sig själv är nog under det mottot  som de flesta är där. Eller en skön långtur i naturen inklusive gratis blåbärssoppa.

För skidlandslaget har det varit två viktiga veckor.  Det har  förstås varit mycket intressant att följa .

Så det här med att utvecklas. Sitt sätt att se på livet när man är 25 är inte samma som när man är 45. Det är klart att alla vill prestera när man har laddat för att uppnå något.  Men i det stora hela är livet inte en  tävling.  Vissa man stöter på däremot  förväntar  man sig större kunskap av.  40 har ju blivit det nya 20.

Jag tror att en människa mår bra av att ha mål och något att  sträva efter  och inte bara gå under namnet livsnjutare. De här unga tjejerna och killarna imponerar på mig, inte bara på grund av sina idrottsliga framgångar. På grund av att de  har  lärt sig att ha målet i sikte har de fått med sig ett schysst  tänkesätt utan en  massa tjuv och rackarspel.

Här hos oss var alla glada när det lagades slottstek idag. Efter  middagen åkte läxuppgifter fram på köksbordet  för nu  är sportlovet över och check inför veckan  gäller. Ibland är det lite jobbigt att veta att  man är duktig på något för då måste det vara gourmet varje gång. Thats life!

Vad härligt det känns när syskon småpratar med varandra. De har haft tid för det nu med en sportlovsvecka tillsammans. Det var precis det som behövdes för att få ny kraft och inspiration. Både lekfulla och aktiva vinterdagar.

I vår kommun har det varit ett sportlovsprogram utan dess like. Så vi har åkt runt och spelat tennis och skjutit både luftgevär och pilbåge. Ett plus är att allt har varit gratis. Förr om åren har vi alltid åkt till fjällen den här veckan. Men de senaste åren har det alltid varit någon i familjen som haft föreställningar.  Just i år har det varit Alpha i Werther på Operan. Dessutom är Stockholm en fantastisk stad att vara ledig i. I Kungsängen har de även hunnit åka både skridskor och skidor.

I kväll har Matteus hjälpt Tehilla med sin monolog till gymnasieintagningen till teaterlinjen på Södra Latin. Att inte låsa sig om man kommer av sig utan att hitta den där känslan av att lita på sig själv. Det är uppmuntrande att se när de coachar varandra proffessionellt. Något som jag alltid kommer att vara stolt över att de har lärt sig.

När man har fått en kändis i familjen kommer vissa privilegier på köpet. Jag vill aldrig att det här skall sluta. Alla stornjöt av att få vara inbjudna till Hotell Kung Carl på söndagsbrunch inför galapremiären av Trassel.

ZAP-Events som stod för festligheterna har en fantastisk förmåga att skapa hemtrevnad. Både de och filmen får fem stjärnor av oss.

Våga vara negativ, så blir du aldrig besviken utan varje sak som lyckas blir en positiv överraskning. Dessutom blir du också populär bland folk i Sverige. Säg bara: ”Nu är vi här och så får vi se vad det blir av detta”. I vanliga fall hade jag sagt att det är lättsinnigt trams, men jag avundas de som kan ta livet på det viset. De är nöjda med det de har och strävar inte efter något bättre. Allt som eventuellt sker blir en överraskning. Följdfrågan blir hur kommer jag dit? Räcker mental träning, fast åt det motsatta hållet?

Det behövs visst både positivt och negativt för att skapa spänning och energi ur en strömkälla.

När du är besviken över ett misslyckande så säger folk:

”Det var nog inte meningen. Det kommer något som är ännu bättre”

Skitsnack. Det kan ju lika gärna komma något som är sämre också.

Vart vill jag komma med det här? Måste jag ha ett mål för att kasta ur mig detta ingenting? Jag är beredd att hålla med om att det för det mesta inte blir som man har tänkt sig. Att leta i detta nonsens framstår mest som ett desperat försök att skapa mening i missmodet.

Fritt fall kallas det. Kön ringlar sig lång på Grönan för att få känna den hissnande okontrollerbara känslan som det åstadkommer. Betala pengar för detta rus om så för bara några korta sekunder. Löjligt och knäppt. Vi som upplevt fritt fall i verkliga livet vet att det inte är något att sträva efter. Det känns också lite opassande i början på det nya året. Bättre att ge sig ut på picknick denna soliga vinterdag.  En klart mycket bättre åtgärd. Rykande effekt. Varm choklad och bullar löser de värsta grubblerierna.  Räcker inte det blir det korvgrillning ute i snövallen imorgon. 

 Konstnärlig frihet föder depp emellanåt. Vem människa håller sig mitt på vägen hela tiden? Att gå omkring och vara konstant misstrogen är knappast min melodi. Om två veckor är det guldbaggegala och Tehilla är nominerad. Om tre veckor åker Levi ner till Lausanne där han är uttagen att tävla i en stor internationell danstävling. I morgon kommer expressen hit och intervjuar Tehilla. Skulle jag inte ha trott att saker och ting kan hända hade det aldrig hänt, för saker händer inte bara som trissreklamen säger. Kanske för ett litet fåtal. Men jag tycker livet är för värdefullt för att bara hoppas på den där lilla slumpen som då blir orsaken till om jag lyckas eller ej. Dessutom är det inte farligt att misslyckas ibland.

Kanhända finns det en tjusning i att ovetande bli överraskad, men jag kommer i alla fall inte peppa mina barn i den negativa riktningen de närmaste tre veckorna.

Önskar du också ett exklusivt besök? Skicka ett e-mail till nina@bbx8.se

Ett helt nytt år med nya möjligheter. Nu gäller det att livet inte stannar upp vid bra tankar utan att det också blir ord och handling. Att kunna fortsätta tro på den bild jag målat upp.

Vi som inte brukar skriva listor eller ge nyårslöften speciellt ofta kanske borde börja göra det, men jag hatar listor. Det borde finnas andra sätt att fokusera på det man vill uppnå. Jag vet att det bara är genom delmål som man kommer framåt. Jag håller fast vid att det ändå går att tänka på allt bra som har hänt och händer i stället för att behöva skriva ner allt. Här är kruxet. Jag vill hellre prata om de positiva möjligheterna än det motsatta, samtidigt anses man mer trovärdig om man delar med sig av motgångarna snarare än av framgångarna. Samtidigt skall man lära sig av sina misstag, men vad är vitsen med att basunera ut dem?

Jag kan säga att det nu avslutade året har varit ett roligt år, men som vanligt har jag inte haft så mycket tid för mig själv och därför faller jag på första punkten, eftersom många av de där coacherna anser att just det är nyckeln till förändring. Det har fått gå ändå.

Inför 2011 tycker jag att jag borde knalla upp till något produktionsbolag eller SVT och säga ”Här har ni oss”. Så prio 1 för 2011 är att våga kasta sig ut. Längtar du också efter det, så föreslår jag dig att se dig själv i det där drömprojektet, livssituationen, bjuda på dig själv för då kommer det en uppsjö av kreativa lösningar.

2011 är det året då jag tänker vara stolt över att mina barn får vara ”ett bidrag till svenskt kulturliv”, som det stod i Rufus rekommendationsbrev från koreografen Per Isberg.

För att ha varit uthålliga har det krävts mer än dårskap. Som nu i julas när vi mitt i julfirandet i Småland fick packa ihop oss och åka hem. Tre av barnen skulle infinna sig kl 11.00 dagen efter annandagen på kungliga Operan i Stockholm. Det var en order. Bra var att vi ändå hann med sista släktkalaset och lyckades dra hem en släpkärra full med vedklabbar, som är dyra som guldtackor här i Stockholm. Sen har rep och föreställningar avlöst varandra hela veckan. I kväll var sista julföreställningen av succén Nötknäpparen.

God fortsättning till alla!

Jag tänker fortsätta att ha mina förhoppningar.

Jag vet att det runt juletid hos många kan infinna sig tröttsamma känslor. Jag är inget undantag. Men jag tänker inte gripas av panik över att vi inte har köpt julklappar än eller för att värmen i bilen är paj, vilket medför att man måste skrapa febrilt för att ha utsikt. Inte går det ta ner rutorna heller eftersom de är fastfrusna. Man skulle kunna säga att vi är rätt så insnöade. Äntligen fattar jag varför jag har så ont i armarna. Det är allt snöskottande.

Hur skall man hinna göra så mycket mat som skall ätas upp på en och samma dag. Det blir trixigt. Jag gjorde jättegoda julköttbullar. Redan slut. Goda lusssebullar. Slut. Hembakade kakor. Slut. Ägghalvor, sill och knäck. Allt är redan uppätet.

Så jag har bestämt mig för att själva lusten och matglädjen inte behöver vänta till julafton – en speciell dag. På julafton är det däremot final och det är mat då också. Pappas och mammas bästa julbord.

Nu. Tack till alla som har röstat på mig i Årets Manus. Jag gick vidare tillsammans med två andra och nu skall juryn bestämma vilken bok som blir Årets Manus 2010.
Mamager fick sitt lektörsutlåtande idag. Jag blev jätteglad av det. Det var guld värt. Det var precis det här jag behövde höra. Positiv konstruktiv kritik. Egentligen tycker jag att det  är fantastiskt att jag fått förmånen att skriva berättelser från vårt liv och att de blir uppmärksammade på detta sätt.

Troligtvis bor det en författare i mig.

Nu kan du hjälpa mig att få min bok Mamager publicerad.

I november vann jag Månadens Manus och gick till årsfinal. De tre böcker som får flest röster i Årets Manus kommer att gå vidare till jurybedömning. Juryn korar Årets Manus 2010.

Responsen från Sveriges skönaste familjer har gjort att jag tänker ta tag i det här igen och försöka få boken publicerad. Vinnaren av Årets manus får ett utgivarpaket, så att boken kommer i tryck.

Du som läser min blogg eller tycker om Sveriges skönaste familjer gillar nog boken också, eftersom den handlar om samma saker, så gå gärna in och rösta. Man behöver registrera sig som användare på Kapitel1.se, men det är lätt. Sen är det bara att rösta.

Kom gärna med feedback. Jag är glad åt all konstruktiv kritik som jag kan få.

Klicka på boken så kan du läsa (och rösta):

Jag gjorde en trailer om boken inför förra tävlingen och den funkar fortfarande (även om det står Bok-SM 2009).