Zlatan Ibrahimovic är så gullig och så charmig! Hans tacktal där han nämner sina fem guldbollar + de två som ligger hemma och sover “förhoppningsvis” var underbart att höra.

Jag skrattar åt Tobbe när han säger att han leder över Zlatan med sina åtta.

Genom vårt åttonde guld fick vi Zlatan på köpet, eftersom han är Juniors största favorit.

På några få dagar har allt gått i rask takt med både festligheter, fars dag och igår blev Tobbes ljumskbrocksoperation avklarad. Nu skall jag städa, bära ved och göra fint. Ännu en tidningsintervju är bokad nästa vecka.

“Sälj eller dö” sa jobbcoachen till Erik i Sveriges skönaste familjer. Jag säger:

Städa eller dö!

Om det skulle komma ett brev till dig någon gång från Zap Events, så se till att tacka JA! Nu har vi varit på två superfester (nej, jag skrev inte suparfester) på samma helg, som de arrangerat. Härliga, positiva, öppna, proffsiga. Hurra för den typen av människor!

Det kändes pirrigt när vi stod i kön och skulle in på den här mama-kvällen på BERNS. Egentligen vet jag inte varför för det var helt onödigt. Här fanns glada förväntansfulla mammor. Tålmodiga var de också eftersom kön var bred och lång. Väl inne mötte vi en massa trevliga människor. Det märktes att många av dem hade följt Sveriges skönaste familjer. Vi hade jättekul med Maria och Per Sikström hela kvällen.

Minglet var superkul och alla gratisprodukter från Body-shop, Reztart, Swarzkopf GLISS, ecco, Gevalia m.fl var perfekt för en 8-barnsmamma som har fler än sig själv att tänka på. God mat och dryck, proffsig sminkning och en massa kändisar blev kvällens höjdpunkt.

Men själva prisutdelningen på Chinateatern var ganska trist och extremt ytlig. Annika Lantz kom igen!
Hon har nog sina ljusa stunder, men den här kvällen var hon mer fokuserad på sig själv än på sina gäster och de hon skulle dela ut priser till.

Jag är väl inte så trendig då, men det har väl inte med trendighet att göra om man vill ta föräldraskapet mer seriöst än man skämtsamt gör sken av? Mama har börjat bli alltför klämkäcka. Det enda priset som berörde gick till årets hjältemama Linda Carlberg, trebarnsmamma döende i Cancer.

Däremot försökte de att skapa lite eftertänksamhet med ett bildspel om Unicefs arbete, men när inramningen i övrigt andas tomhet, så hördes det inte, vilket är jättesynd. Det betyder förstås inte att det aldrig skall skämtas och vara kul på en sån här kväll, men med små enkla medel skulle det här kunna bli något som ger bestående intryck. Hur svårt kunde det vara att bjuda dit någon intressant förälder, familjerådgivare eller föredragshållare med en kort samtalsstund, så att det hade uppstått en dialog? Tyvärr var det mest en monolog av trams, men jag tror ändå att Annika Lantz är snäll och en bra mamma. Jag fattar faktiskt inte varför man mest skall prata om hur dålig och misslyckad man är som förälder hela tiden. MVG på jobbet men hemma räcker ett medelmåttigt G. 

Jag gillade däremot att se Markoolios bebis, Laila Bagge och Magdalena Graaf på modevisningen. Alla barnen var gulliga. Fattas bara annat.

… och så blev jag glad över den entusiastiska mamman som kom fram och frågade om vi kunde komma och uppträda på hennes fyrtioårsfest i januari. Det finns fans till min stora barnaskara.

Nya vänner från Sveriges skönaste familjer.

Det känns lite trist när man lägger ner otroligt mycket arbete på en inspelningsdag och det visar sig att det mest speglar när jag springer omkring på parkeringsplatser. Barnens uppträdanden var väl betydligt mer intressanta? Även det som hände runt omkring scenen var roligare att se än diverse P-automater. Barnen får så lite utrymme.

Fattar inte varför de inte visade även när Linnea gav Erik den tatuering som hon verkligen hade valt. Det var som att den röda tråden klipptes av.

Ett snyggt avslut på Sikströms bilaffär hade väl varit om pappa Per hade avslutat med att åka till en annan bilaffär där det stod en bil enligt mamma Marias kravspec. Det hade Tobbe gjort. En Mini Cooper med dubbeldörr längst bak.

Så dagens avsnitt av Sveriges Skönaste Familjer var enligt mig lite lamt, men varför klaga när det kommer fler avsnitt som jag vet är betydligt mer spännande.

Här kommer i alla fall kvällens videoblogg:

Nästa vecka får vi se Zacharias spela in en film med Tehilla som skådis och resten av familjen som film-team. Regn, blåst och temperatur kring nollan gjorde den filmdagen till något av ett äventyr. Här är trailern som Zac gjort:

Vilken tur att vi åkte till Kosta, ni vet glasriket i Småland. Mitt bland alla vackra skålar och glaskonstverk hittade vi en festklänning på outleten där det stod ”reserverad för Tehilla Blad till galapremiären”. En sidendröm till en bråkdel av priset. Det är det jag menar med att ”plötsligt händer det”. Det har blivit många ”plötsligt” för oss.

Två miljoner lampor skulle tändas just idag.

Jag hade velat ha den stora fina skylten ”Julmarknad” i bakgrunden men Tobbe tyckte att man inte skulle besvära den före detta statsministern med en sådan bagatell. Det räckte med att Alpha sprang iväg mitt i allt ihop och vi fick vänta. Men Göran var lugn som en filbunke och vänlig. ”Vi måste vänta på Alpha” sa han. Jag förstår nu varför han har blivit så folkkär. Göran kändes mysig.

Jag retar mig ändå lite på att bilden inte blev perfekt, men det är ändå en småsak i sammanhanget.

Man tycker kanske att man skulle lära sig att inte vara så stimmig och stojig, så att man själv skulle kunna posera och se lite flott ut på bild, men nej, det verkar omöjligt och det spelar faktiskt ingen roll. Jag tycker att folk skall vara som de är och det innefattar även mig själv.

Några dagar med glada vänner och släkt piggar upp i höstmörkret.  Det är roligt att åka omkring och fika i stugorna. Att bara ta dagen som den kommer. Det är det bästa med höstlov.

När vi kom hem ikväll efter dryga fem timmars bilresa från Småland så hade Zacharias, som varit hemma, lagat kvällsmat åt oss. Vad glad man blir för så fina barn.

Var alldeles nyss och tittade på “The Social Network”. Trodde först att det kanske bara var en film för ungdomar, men jag hade fel. En inspirerande film som gom gav mycket tankar om att hålla på med saker som kan bli betydligt större än det som är för tillfället.

Tobbe som gillar statistik och kurvor blev väldigt trött på mig, när jag direkt efter filmen genast började tänka på hur vi skulle kunna använda den här informationen. Att vara först med något som börjar växa. Han säger att vi måste använda oss av det vi har och expandera där. Jag är ingen datanörd, men jag vet vad jag har.

Facebook har över 500 miljoner användare, men det kräver hårt arbete att få snöbollen att rulla. Du lägger ner din möda, sen måste livet dra det vidare.

Se den! En kanonfilm.

Här kommer en kort videoblogg för femte avsnittet av Sveriges skönaste familjer:

Nästan alla människor jag känner har en historia att berätta. När det väl kommer till kritan finns det något intressant bakom fasaden. Livet innehåller inte alltid stora paradnummer. Men jag tycker i alla fall att det finns ett värde i att spegla den vanliga människans liv. Det är så mycket som händer och jag måste erkänna att jag faktiskt känner mig lite gammal ibland, men det är förstås kluvet för å ena sidan intalar jag mig själv att efter femtio skall jag bara göra en sak i taget, för att i nästa minut röra i alla grytor samtidigt. Jag har egentligen ingen ursäkt för att inte sätta mig ner och skriva eller att flanera runt i stan och gå på museum.

Det känns som jag har sagt det mesta. Så trist och vanlig är jag. Det som däremot gör mig glad är alla kontakter jag får i samband med att vi just är med i Sveriges skönaste familjer. Unga människor som känner inspiration och att vi är levande och uppriktiga. Uppenbarligen måste det här med att man vågar drömma skina igenom. Och har vi inte lyckats med något annat så har vi i alla fall lyckats ge våra barn förmågan att tro att saker är möjligt. Ingen människa borde få känna sig oduglig när vi väl har kommit till jorden och blivit utrustade med oanade möjligheter.

Det här med att förverkliga en dröm och att ta nya avstamp brukar höra till nyårslöften, men jorden fortsätter varje dag att snurra runt solen, så den dagen att starta om kan lika gärna vara idag.

Jag tror till och med att TV-teamet lyckats fånga det här i köket hur jag hoppar upp och ner, flyger upp på stolar och laddar för att peppa mig själv till att våga flyga. Det kommer förmodligen att verka helt snurrigt och galet. För mig räcker det om det är roligt och piggar upp någon.

Här är lite bilder från gårdagens Halloweenfest här hemma. Just nu är Alpha och Tehilla hos grannflickan och är på spöktåg i deras farmors gamla källare. Buh!

Alla hade gjort sina egna skräckpizzor och Junior hade dessutom rullat korvfingrar. Sen serverades det läskigt bål! Inget specillt märkvärdigt utan sånt som vanliga människor hittar på.

Idag fick jag och Tobbe en rolig överraskning. När jag plockade i posthögen låg där ett knallrosa kuvert. Det var en inbjudan till ”Årets Mama 2010”. Kädsel: Fest. Champange, mat, dryck, modevisning och underhållning. Sen skall visst Annika Lantz kora årets Mamas. Sådana här inbjudningar får gärna bli en vana. Det har faktiskt varit lite tomt sedan Venedig.

Det är allt bra ibland att vara lite TV-kändis. 

Det är som det här med tanken på prinsessbröllopet. Varför skulle det vara konstigt att drömma och tänka något sådant, att en så pass duktig dansare som Levi skulle få uppträda där bland alla världsstjärnor. Han är faktiskt uttagen till en av världens största balettävlingar för ungdomar i Lausanne. Hade han varit en lovande idrottsman på den nivån hade det inte varit konstigt att man sträcker sig mot sina drömmars mål. ”Jag satsar på OS 2012”, kan en 18-årig idrottare säga utan att någon tycker att han sticker upp.

Det kan vara så att i ett ögonblick kommer en vändpunkt och går lika snabbt förbi utan att vi själva lagt märke till det. ”Inte borde väl jag”, men det är just det här som gör att livet blir så spännande och roligt, när vi vågar ta ut svängarna i drömmarna.

För min familj och en halv miljon andra som var i stan den här speciella dagen kommer detta vara ett minne att bära med sig. Det där barnsliga entusiastiska som skapar glädje med pompa och ståt. Det kunde lika gärna varit en liten händelse, men just nu var det Kronprinsessans bröllopsdag.

Om jag skulle rätta mig efter vad folk tycker är lämpligt, så hade det inte blivit någonting. Det är faktiskt inte konstigare än så att du får en tanke eller en idé som vid ett senare tillfälle slår ut i blom, när du vågar gå på den. Det finns hur mycket ursäkter som helst för att låta bli, men jag tar fasta på människans potential och det tycker jag att vi gör rätt i.

Här kommer videobloggen för del 4 av Sveriges skönaste familjer:

Avsnitt tre av Sveriges skönaste familjer innehöll för vår del Zacharias student från Kungliga Svenska Balettskolan och inget annat (speakern sa ju Balettakademien TRE gånger och det är inte samma sak enligt våra barn)

Missade du avsnittet kan du se det på den här länken:

Sveriges skönaste familjer del 3.

Här är i alla fall våra första spontana intryck:

Vi ses!

Jag blev väldigt glad idag när jag var på Juniors dans. En mamma ursäktade sig försynt och sa att hon inte ville tränga sig på, men hon ville verkligen säga att Sveriges Skönaste Familjer är ett jättebra program. Veckans höjdpunkt faktiskt. Hon hade tre söta små barn och ville också att hennes barn skulle få möjlighet att sjunga och dansa. “Underbart” sa jag till henne, “för det kommer att hjälpa dina barn och ge er mycket glädje”.

I morgon kommer programmet att handla om när Zacharias tar studenten från Kungliga Svenska Balettskolan. Det kan hända att det blir snurrigt värre.

Någonstans inom oss vet vi att tiden med våra barn är begränsad. De kommer inte att stanna hos oss för evigt. Måste fundera på vad som är viktigt i livet om det nu är så att allt har sin tid fortfarande gäller. Livsrytmen måsta passa ihop med tiden annars uppstår olika former av obalans.

Det är inte så många som kan göra som Bodström, att sätta sig på ett plan och dra till USA. Inte för att jag inte tycker att han och hans familj är värda det. När människor i en familj lever ihop finns det många skikt av trådar som behöver vävas ihop. Så är det för oss och så måste det väl vara för alla andra.

Alphas killkompisar i klassen frågar henne varför vi visar att vi gråter i vår familj. Man skall visa vad man känner sa Alpha. Ibland räcker orden inte till. Alpha vet att det är som en ventil och hon får det att låta så självklart att visa sina känslor för varandra.

Just nu tittar vi på Felix stör en ingenjör.