Så säger jag bara om mannen på Migrationsverket som så hjärtlöst splittrar en familj genom att skicka tillbaka mamman och pappan till sina respektive länder trots sex år i Sverige. Sen skall Sverige vara ett land som så stolt snackar om barnens bästa och barnkonventionen och allting. Världens samvete? Knappast. Enligt migrationsverket får de minsann skylla sig själva som inte har ordnat det för sig. Det retar upp mig och adrenalinet sprutar ut i kroppen.

Sen har Tobbe stekt trettio pannkakor så att Tehilla, Rufus och Levi som dansar på tioårsjubileet för barnens dansdag på Dansmuséet och skall rusa iväg för att köpa färg till skrivaren, så att Zache kan få iväg sin ansökan till ett projektstöd som skall vara inne i morgon. Ibland är det för mycket som händer på samma gång helt enkelt….

Återkommer när jag har lagt upp lite filmer och bilder från helgens föreställningar.

Här är en liten videoblogg efter andra programmet av Sveriges Skönaste Familjer del 2:

Alla mina barn ville fira sin mammas 46-årsdag, så jag passade på att ta en bild som inte ens Kanal5 lyckades få till.

Tehilla skrev så fint att jag inte skulle tänka på att jag blir gammal. Jag har ju halva livet kvar att leva och att det kommer fler hopp och förväntningar och nya äventyr. Låt oss ha kul! Äpplet faller visst inte långt ifrån trädet.

Alpha påminde om att jag är världens bästa mamma.

Blad fick blommor och presenter. Den här väskan från NK blev jag extra glad över.

Tack alla mina härliga barn för en härlig dag.

Det är klart att man funderar på hur folk har upplevt programmet. Att visa ansiktet och kanske tappa det, som till exempel när jag skulle prata med prinsessan Christina. Egentligen hade Levi verkligen tryckt på att vi skulle göra det. Några veckor tidigare hade han pratat lite med Kronprinsessan Victoria efter en föreställning, men han kom inte för sig att fråga då och det grämde han sig lite för.

Nu får ju en del för sig att det var jag som pushade och ville detta. Att det dessutom är pinsamt och framfusigt att slänga sig på kändisar och kungligheter på detta viset, gör inte saken bättre i vissa ögon. Men tar man inte för sig i livet, så blir det inget. Saker ramlar inte över en. Man har ju faktiskt valmöjligheter och får använda det förstånd man har, men också den frimodighet som finns. Inget att skämmas  för och man måste våga. Vi har oftast vunnit på det, att våga.

Som väl är finns det andra bloggar att titta på när man vill bli uppmuntrad och inte nerdragen av de fåtal som utrycker att jag är pinsam. Tjugofyraåriga Veronica gjorde mig jätteglad med sitt blogginlägg och kommentaren från Anna i mitt förra inlägg gör att man gärna fortsätter att dela med sig. Ja, alla ni som har kommenterat här gör mig jätteglad. Tusen tack!

Om någon undrar så är mitt råd att gå på magkänslan. Den första innan “men inte kan man väl” träder in och stoppar. För det där är bara Jante som dyker upp. Prinsessor använder också sin magkänsla och på det viset uppstår kontakt som ibland leder vidare till något större.

Jag bjuder gärna på mig själv för det blir också rolig TV. Det är helt OK att sitta och undra “men inte skall hon..”. Det är nyttigt att reagera. Det kanske ger en tankeställare vad man själv har gjort med sina drömmar och hur man bedömer andra när de gör saker man själv inte vågar.

Det finns en del TV-proffs som verkligen får vara sig själva och gör saker som är “pinsamma” egentligen, men det anses helt OK. Sådana som Felix Herngren, Bob Hansson, Kristian Luuk med flera. Killar jag gillar. Kan inte komma på någon tjej just nu, utom när de är komiker förstås.

Jag har fått höra det hela livet. Redan som barn fanns det lärare och andra vuxna som ville trycka ner mig i skoskaften för att hindra mig att använda min personlighet och visa mina känslor. Men jag vägrar att anpassa mig till det accepterade mönstret. Jag är en glad Pippi Långstrump och en flygande Mary Poppins.

Lästips.
Läs gärna kapitlet om Jantelagen i min bok Mamager.

Hej hopp!

Här kommer en kort videokommentar till första delen av Sveriges Skönaste Familjer:

och du som missade avsnittet kan se det här

Sveriges skönaste familjer del 1

En journalist ringde idag. Jag hade legat som en gädda i vassen och lurat. Jag tror att han blev lite överrumplad av att prata med mig. Han sa inte så mycket i alla fall. Att någon kan tro att skolbarn är hemma mitt på dagen fattar jag däremot inte. Som tur var hade Zac hunnit stiga innanför dörren. Han var egentligen inne i att klippa film och jag tyckte att han skulle ägna lite mer uppmärksamhet till frågorna.

“Äh, det är bara de där gamla vanliga, typ hur det känns att liknas vid familjen von Trapp.”

Zac svarade lite undflyende och jag hörde hur han försökte vidga tanken, men den kom inte riktigt till skott. Jag vet ju att han menar att en människa är så mycket mer än att bara stoppas in i en schablon.

När intervjun var avslutat tyckte jag att vi skulle diskutera igenom det här om vad de ursprungliga von Trapparna stod för och vad de kom ifrån. Vi började googla och ta reda på fakta. Musikalen bygger på en sann historia hämtad från Maria von Trapps självbiografiska berättelser.

Det är så lätt att bara stanna vid de sju barnen som sjöng så vackert och vid musikalen. Men vi tycks glömma det som verkligen påverkade deras liv. Med tanke på främlingsfientligheten som på nytt har dragit in även över vårt land mer öppet, så behöver vi kanske påminna oss om att den här familjen stod för så mycket mer. Några som vågade säga nej till rasism och riskera sina liv. Därmed tvingades de överge sitt hem och fly hals över huvud för att pappan vägrade gå in under nazisternas krav att tjänstgöra som befäl över tyska flottan..

Zac känner sig besviken över att han inte kunde komma på det här tidigare och relatera till detta när han intervjuades redan i TV-soffan. För frågorna stannar oftast vid det musikaliska, som visserligen för den familjen var uppenbar (de fick uppträda över hela världen), men det underliggande engagemanget för allas lika värde faller i glömska.

Jag flyger runt i köket full av entusiasm. Skäms lite själv också för att jag inte bejakade den här kopplingen, fast de har sjungit de här sångerna ur “Sound of Music” så länge.

Jag känner mig hedrad när någon vill kalla oss för familjen von Trapp. Det handlar inte bara om de skönsjungande barnen. Det här är livet.

Tack för Edelweiss

Vi tog en tyst minut mot främlingsfientligheten här hemma i köket.

/Nina

Nu har vi gjort det sista programmet till “Sveriges Skönaste Familjer” och det är inget mindre än en resa ner till Filmfestivalen i Venedig. Jag hoppas att ni skall känna hur roligt vi har haft det och den nerv som finns i familjen. Kanske kan vi så småningom vara med att leta upp ännu fler sköna familjer. Jag vet att det finns många sådana runt om i Sverige.

Det är härligt att ha fått vara med om att skapa ett feelgood-program. Hoppas att det går fram i rutan. Det är omöjligt att gå och tänka på vad som sagts eller borde ha sagts, för det är mycket som händer under en lång inspelningsperiod. Sen funderar jag likafullt på varför det hamnar så mycket saker i min väska jämt, eller varför jag tror att det skall dyka upp farliga gubbar på bensinstationer eller varför en polis helt oregisserat måste köra upp framför mig när jag är stressad och har bråttom till en casting med Tehilla. Egentligen är det inte svårt att köra i Stockholm, men just den här dagen var det som om hela stan var ute. Dessutom var det jättevarmt och luftkonditioneringen trasig.

Kanske bottnar en del av detta i mina rädslor för att det finns människor som skulle kunna göra någon illa, men de allra flesta är snälla och slår inte alls ihjäl folk med stekpannor.

Skulle bara hjälpa Tehilla att få ett annat klädskåp i sitt rum. Behövde målas. Blev gult och rött. Hennes gamla flyttas ut. Alphas fönster håller på att målas. Hon kommer på att hennes kläder också behöver större utrymme. Det lilla skåpet flyttas ut. Bärs upp till Zacharias rum. Där stänger jag dörren. Hänger upp skylten; Städa!

Kylskåpet torkas ut och rensas. Rufus dammsuger och rensar även i sin röra. Han ramlar ner från en pianostol. Skvätter ner tapet och golv med målarfärg. Akututryckning. Påstår sig nu behöva ett skrivbord till skolstarten. Chesterfieldfåtöljen kånkas upp för trappan. Byter plats med det oanvända skrivbordet. Städar bort allt som gömts under. Hopvikta kläder som ligger ovanpå plockas undan.

Levi skrapar sina två fönster som snart skall målas.

Hittar ett pärldraperi på vinden. Borras upp. Lyfter bort en dörr. Vill inte gå med på att göra i ordning alla barnens rum samtidigt, men inspirationen till varandra gavs lika snabbt som svalorna leker i vinden.  Disponera egen tid är det inte tal om. Det här blev för mycket på en enda dag. Dessutom måste bilen fixas, räkningar betalas, golvet dammsugas.

Lagar raskt middag. Slänger sopor. Flickorna bakar en blåbärspaj av blåbären de plockat. Det är söndagen den första augusti 2010. Om en månad är vi på väg till Venedig. Det är ett annat liv det.

Visst är det så att rörelse är liv, men just nu föredrar jag att vandra mellan poolen och hängmattan. Behöver ta igen mig efter sjukdomen som tvingade mig att ligga en vecka på Danderyds sjukhus. Kom in akut med 67 i HB, avsvimmad och yr. Efter två dagar med EKG, blodtransfusion och olika undersökningar konstaterades det i alla fall att jag hade humor. Den åttiosjuåriga damen bredvid mig, kramade om mig och var ytterst tacksam att hon äntligen slapp att prata bara om kaffet. Allt inträffade under det ståtliga kungabröllopet, vilket ändå var tur i oturen eftersom jag åtminstone då kunde titta på maratonteven som sändes med alla kungligheter. Omgiven av en massa hjärtsjuka pensionärer som var väl insatta i prinsessornas liv. Det var ett härligt gäng. En del kan gå ett helt liv utan att få så mycket sagt. Här på intensiven var det som kvarstod naket och avskalat. Otvunget fanns vi vid varandras sida. De hade ju haft ett helt liv på att lära. Det var lätt för mig att hänga på. Nära samtal, precis som jag vill att livet skall levas. När jag sedan kom hem, kom det blommor till Blad från produktionsbolaget. “Från dina vänner på Titan” stod det på kortet. Det här är utan tvekan de bästa människorna som vi har jobbat med någonsin. Fast Pernilla August och kompani var förstås mycket roliga att vara med, men det var ju inte jag som jobbade då. Eftersom jag har harvat runt med de här drömmarna och visionerna i över tjugo år är det extra härligt när det äntligen lossnar också för mig.

I veckan kom TV-teamet hit klockan tre på morgonen och i stället för att sova vidare passade jag på att se och lära. Bildproducenten sa “vad du kommer att grubbla sedan på varför du sa som du gjorde”. Jag vet redan att det är både galet och knäppt. Jag hoppas att någon kan älska oss ändå. Vi har i alla fall haft största lusten att inspirera med våra personligheter.

Sen var mina snälla föräldrar här när Tobbe var i England och de servade med både stekt strömmingsflundra, fläsk med löksås, pannbiff och allt annat som barnen önskade sig.

Hängmattan är också ett bra ställe att få nytt flöde på kreativiteten. Spikade förresten upp Herr och Fru Redskap i våra tallar. Det är egentligen det enda jag gillar att vara. Det är hemligheten i min livsfilosofi. På det viset vill jag välkomna er alla hem till oss!

Egentligen är hela jag proppfull av minnen och det är rätt krävande att fiska. Dessutom när vi nu har gett oss in i det här vill jag inte att det skall vara ointressant för dig, för någon.

Ridå upp!

Jag har i alla fall aldrig kunnat hejda livets väv, som blivit till genom tårar och tacksamhet. Ofta har det varit så att drömmarna visat sig när vi är speciellt tillgängliga. Allt finns där under ytan och jag måste själv hålla ett litet öga öppet för det som ligger i tiden. En slags vardagskonst. Den konstnärliga själen vill på så sätt gärna berika andras vardag. Så jag dukar bordet för min nästa och livet och det vi gjort visar sig starkt. Kommer kanske inte att få en plats i de fina salongerna eller flotta gallerier, men för mig är det så att livet är den största plattformen för scenen. Det är så jag känner det. Dessutom skall inte konstformer behöva vara konstiga för att fånga uppmärksamhet.

Här i studiosoffan talar vi om allt som kommer upp och eftersom danskonsten genom sitt starka uttryck – liksom musiken, litteraturen och filmen – i sitt egna värde visar vad det kan göra för en människa som lever med sin kreativitet uppstår ett rikt samtal som inte kan rymmas i en kort TV-intervju. Det ena leder till det andra, som en röd tråd att följa. Balsam.

Alla funderar kanske inte vart livet tog vägen men jag gör det. Jag tycker att det går fort. Jag behöver inte be om ursäkt för hur jag dukar mitt bord också för andra, eller fostrar mina barn. Det här är mitt sätt att samverka till det goda liv som jag fått.

När vi idag tog en taxi uppstod just det som jag själv värdesätter så mycket. Mötet med en människa. Det visade sig att han som körde hade spelat teater i många år och så hade han en nioårig dotter som vunnit en danstävling i skolan. Så visade sig drömmarna.

“Då måste du hjälpa henne att söka till balettskolan”, sa jag.

“Menar du att vi kan göra det”, frågade han och sken upp.

“Visst, alla kan”, sa jag och gav honom en adress.

På ett litet kort ögonblick kopplade vi ihop med varandras liv. Fick tag i en tråd. Tystnad, tagning! The real life, och hoppet till något mer väcktes. Vi tackade varandra hjärtligt när vi var framme.

När Tobbe blir intervjuad i soffan talar han med lugn och behaglig TV-röst och ger konkreta svar. Det är svårare för mig. Jag söker efter svaren inom mig själv. Försöker liksom vänta in vad svaret vill svara. Kommer någon att fatta det här? Det låter inte klokt. Pratar jag mest i gåtor? Men häri finns mina vändpunkter. De behöver inte vara så drastiska utan ett steg i taget. Känslomässiga tillstånd fladdrar förbi. Harmoni och balans kopplas på. Så hoppas jag att det äkta skymtar fram. Annars har jag egentligen ingenting som kan fängsla en tittare i tio program.

Efter en lång dag i studion, skyndade vi oss hem, för Junior hade fått lov att baka pizza till fredagsmys. Egentligen var jag trött. Men så är han så engagerad, ivrig och duktig, att det inte går annat än att skratta åt allt engagemang. Jag försöker bromsa och fråga om han inte är LITE trött i alla fall. Nej, han är minsann inte det minstaste trött. Han skär både tomater och bacon och river ost och strör över massor av Oregano, så att det blir extra fint som han säger. Junior är verkligen en svärmorsdröm, där han står med sitt lockiga hår. Så berättar han att en i TV-teamet har en flicka som är lika gammal som han och att de kanske skall bli ihop.

“Men lilla gubben du känner ju inte henne”, säger jag.

“Nej, men mamman är snäll och då är hon säkert det också”.

Alla skrattar. Senare i soffan slocknar han.

När jag pratar på inför kameran så leder det ena spåret till det andra och när vi nu har förmånen att beskriva det vi känner som äkta, blir det förstås utifrån där vi befinner oss. Hoppas att det inte blir långtråkigt.

“Tystnad, tagning!”

Det är faktiskt härlig att få vara en storyteller.