När drömmarna visar vägen.
 
Man brukar säga att det är mycket nu. Som något vi mest behöver säga för att tycka att vi är betydelsefulla. Inte många skryter precis med att de inte gör någonting alls om dagarna.
Samtidigt kan förstås ingen leva på bara luft. För några kanske ingenting är allting.för andra betyder allting ingenting. Det kan behövas dagar av filosofiskt tänk och just reflektioner när eller om något meningsfullt eller av större värde skall födas ur något litet. Det lilla – ett frö – blir en växt.

För egen del.

Efter flera hektiska veckor kände jag i morse att det räcker med motstånd just nu. Tungrodda åror att ro iland. Tjuvade mobiler, onödiga p-böter och andra konstigheter.

Idag skulle Tehilla och Alpha träffa Pernilla August för något som heter eftersynk. Det är när man fixar ljudet på ställen där det har blivit störningar som gör att rösterna inte går fram som de skall. Tobbe och Alpha åkte tidigt. Jag skulle också komma och efteråt skulle Junior och jag till gamla stan och filmas. Men innan är högen av tvätt och paniken över ett tomt kylskåp stor.

När man skall möta någon på ett nytt ställe är det svårt att veta exakt vilken som är rätt uppgång i en tunnelbana och utan mobil är det ännu svårare. Tågnosen pekar framåt åt två håll liksom. Jag väntade och väntade förstås fel. En snäll tant hjälpte mig till en hiss. Tobbe trodde att han skulle hinna till T-Centralen. Några trevliga ungdomar lät mig låna deras mobil och ringa. Så mycket lättare det blir när vi vet var vi är. Så det löste sig och vi hann i tid. Men väskan var proppfull och tung att bära och Junior behövde på toaletten. Dessutom var det varmt.

Är det mening att utbrista sin frustration? För det mesta löser det inte mycket.

Men just idag var det inte lönt att hålla tyst.

– Jag behöver en mobiltelefon just nu, sa jag högt när jag blev insläppt på TITAN. Tre röda sekunder senare håller jag i en rosa Ericsson.

Alltså!! Vissa fattar vad man menar.

Och då när jag ändå har ångan uppe slänger jag ur mig en ny TV-idé som jag använde som livplanka under morgontimmarnas segdragna slit. Längst ut på plankan står jag och undrar om det skall visa sig att Peter Pan hade rätt. Tobbe, som en harklande Kapten Krok, ramlade snabbt vidare till ett utvecklingssamtal.

Hoppa Nina.  Du kommer att flyga.

Numera behöver jag visst bara vicka med lilltån så fattar folk vad jag menar och med teamet från TITAN finns det hur mycket kul och fantastiskt som helst att göra och hitta på. ! 
 
This is my life 2010-06-02
 
 
Tusen tack alla sköna människor!

Temilia       vecka 35    2020 g
Matteus       vecka 29    1300 g
Zacharias     vecka 32    1780 g
Levi          vecka 31    1460 g
Rufus         vecka 34    2385 g
Tehilla       vecka 30    1224 g
Alpha         vecka 32    1483 g
Junior Orion  vecka 29    1026 g

Efter första barnet sa doktorerna att havandeskapsförgiftning aldrig händer mer än en gång. Efter andra skulle det vara en omöjlighet. När jag kom till Huddinge i vecka 16 med åttonde barnet och sa att jag behövde hjälp, fick jag stå som ett fån när sköterskan sa att jag skulle komma tillbaka vecka 26. Det går inte att upptäcka sådana försämrade värden redan nu, fick jag höra.

Skulle jag väntat tills då hade jag varit död nu. Intuition har alltid varit en ledstjärna (Orion) för mig.

Jag som själv har fött åtta barn vet hur väl det behövs harmoni. Innan jag var trettio år hade jag fem stycken och jag har pressat mig genom graviditeterna. Men att ligga blick stilla med fullt av barn omkring sig är en omöjlig uppgift. Ofta har jag fått höra att det nästan varit oansvarigt att skaffa så många barn med tanke på att jag har fått havandeskapsförgiftning varje gång. Dessutom med kraftigt tillväxthämmade barn. Jag har kämpat med högt blodtryck, sett dubbelt och läckt äggvita som ett såll med mera. Idag skulle jag däremot inte våga längre. Men där andra stirrat sig blinda på det svåra, har jag fokuserat på det som fungerar. I det här fallet vet jag vad jag pratar om. Fokuseringen kom till mig som en kär gammal vän precis när jag behövde den.

Jag har vägrat att låta mig styras av sjukhusets diagram eller kurvor. Det kan visserligen ha sett ut som nattsvarta scenarion, men jag har öppnat mig för att se på ett annat ljus och lita på min intuition som har sagt att det här skall gå bra. Den har inte gjort mig dumdristig utan tvärt om – klok. Jag har lärt mig mycket genom barnafödandets stora konst. I de svåraste stunderna är det lika fullt inte ord eller knappt medicinering som har hjälpt. Fast utan Trandate och en BRA doktor hade kroppen inte klarat trycket. Snarare är det den inre tryggheten som finns och som jag känner. Det är ingen överdrift att jag nästan fått betala med livet som insats för mina barns tillkomst. Och jag har stirrat döden i vitögat, men också vunnit livet tillbaka genom min stora fantastiska barnaskara. Det finns mycket tacksamhet i mitt hjärta.

Kram till dig som går i väntans tider. Sök hellre hjälp en gång för mycket och lita på din intuition.

Aftonbladet idag

På grund av tekniska problem kommer denna blogg drygt en dag för sent.

Det som utspelar sig på inre borggården är mycket intressant. Den kungliga slottsyran som skall drabba Stockholm om några månader är redan här. Jag har tur som får stå på en plats, om än lite intryckt vid slottsväggen, nära Prinsessan.

Jag skulle tro att det är runt fem hundra personer här. Alla är vi smått iaktagna av säkerhetsvakterna och jag hör hur de rapporterar om en man med konstig klädsel i joggingbyxa. Det är inte så att folk som kommit hit annars ser ut som de precis har stigit upp ur sängen. Här syns både Burberry och Chanell. Dessutom en hel del utländska turister. Man med stor videokamera på magen inrapporteras. Två tokstollar bakom pelare kollas upp.

Publiken får en kort instruktion om när vi skall hylla Kronprinsessan med tre stycken hurra. Jag som aldrig varit på hennes namsdag innan hänger gärna på, för här har hon en given fan-club, som jag förmodar har varit här sedan hon föddes. Det går ett sus genom folkhavet när även Daniel kommer in på borggården.

Mina barn ville att jag skulle ge henne en CD-skiva från oss med BBx8. Men hur gör man? Vakterna bredvid mig säger åt mig att nästa gång måste jag skrika mycket högre. Det är så det går till. Självklart skall de ge henne skivan.

När festligheterna är över försvinner alla, men jag som inte har bråttom står kvar och kikar.  Det här med att vara kronprinsessa verkar vara den mest naturliga sak i världen och nu är det jag som har första parkett när hon går förbi mig och stannar upp när hon ser att jag är så ivrig, så att både diadem och solglasögon trillar i backen. För nu gäller det att fota för glatta livet.

Jag rekomenderar ett besök på slottsboden. Där kan ni köpa den här fina kungabrickan för etthundranittiofem riksdaler. Jag är tokförälskad.

.. och så Gamla Stan

Jag har tre minuter på mig innan människor jag möter har bestämt sig för vad de skall tycka om mig. Vi borde kräva större uppmärksamhet för vilka vi verkligen är. Jag är trött på när fortsättningen blir hängandes kvar i någons kök för femton år sedan. I största allmänhet verkar livet för en del bara gå ut på att vi skall ha roligt. De sätter sig på tvären så fort livet börjar kräva något. Jag skulle kunna säga vad jag tycker, men det är ensamt att sticka ut. Samtidigt blir det både smaklöst och färglöst om man inte rör om i grytan. Här står jag nu med mina svarta stövlar och min muffinsmidja. Det finns ett högt pris att betala för att vilja vara en fri konstnär. Det är i grund och botten vem jag är.

Om jag skulle leva mitt liv utan mål så skulle det vara rena rama dödsstöten, min undergång. Att släppa det man har är också en svår process, men inget går av sig självt och du kan inte ta ett nytt steg om du inte är beredd att röra på dig. Det gäller både tankar och platser. Jag vet inte hur andra gör som har lyckats att bo på samma plats i trettio år. Kanske har de hittat andra utmaningar eller är de inte lika rastlösa. Jag har i alla fall inte funnit det som jag tycker är tillräckligt bra för att stanna. Samtidigt vet jag inte om jag är beredd att möta livet på olika kontinenter, med allt vad det innebär. Man måste väl komma in i vilan också och känna förnöjsamhetens lugn. Borde kanske lyssna på min mamma som alltid sagt att “förnöjsamhet har stor lön med sig”, men det här att lyssna på sin gamla mor kan vara svårt.

Under en dag finns det tusentals tankar som spretar åt olika håll, så det här med några minuter kan inte gälla mig. Jag skulle kunna erkänna att jag själv är lite vilse i pannkakan just för tillfället som plockar ner flyttkartonger från vinden utifall att…

Annars är allt som vanligt. Jag borde bli kompis med Björn Ranelid. Ankas image för försäljningssiffror är inget för mig.

/Nina

Jag har intill nu trott att jag inte har det, men så här kan en morgon börja. Det ligger inte på nivå utspillda mjölkglas utan det är den där energin som aktiveras när jag inte är beredd på det. Det är själva grunden till att stressen uppkommer, som sedan kan vara svår att få bukt på en hel dag. Andningsteknik och Yoga-meditationtrender släng er i väggen. Praktiskt handlande däremot gör  mig lugn. Det är hela livsstilen som måste förändras. Tar lång tid att lära. Går det då att undvika stress? tänker jag och tuggar i mig en kanelbit denna morgon. En God Morgon Nina!  

Rufus försover sig, hans tre ägg håller på att koka bort. Stressar för att hjälpa honom med att få ner dem i väskan. Dansdräkt, sprucken söm upptäcks just nu, fram med symaskinen, måste sys. Zac som gjort sitt projektarbete och är på väg hem från Norrland behöver ha en trehjuling med sig till skolan, just idag fredag. Koreografitävling. Levi lovar, glömmer. Har dansat i Läderlappen tre kvällar denna vecka. Jag känner mig upprörd för en annan händelse i Juniors skola. Jag har tunga armar, tunga ben. Rufus lovar att ta cykeln, men är redan sen. Pappa springer trots kräksjuk två minuter innan tåget går, med cykeln i högsta hugg, så Rufus hinner med. Viktigt samtal i telefonen. Vända och vrida. Lösa konflikter. Alpha ringer fem gånger. Vill gå med en kompis hem efter skolan. Hinner inte svara. Slänger mobilen till Tobbe. Han checkar upp, hör hur det är med hennes stukade fot, och beslutar. Junior är hemma, han är snorig. Känner sig utanför i skolan. Grannen plingar på dörren. Hennes son behöver en svart slips till en begravning som han skall sjunga på. Nu, nu, nu! Halv tolv, jag springer fortfarande i morgonrock. Försöker plocka undan, samtidigt som jag pratar i detta viktiga telefonsamtal, samtidigt som grannen nu behöver denna svarta slips. Helst inom tre minuter. Min man tycker jag är oförskämd mot grannen när jag gapar i panik, trots att hon hör. Hittar en slips på 30 röda sekunder. Tobbe fortfarande upprörd. Tänker på mina gröna ärtiga träningsskor som jag köpte för att jag tror att jag skall kunna hinna träna för att någon gång komma ut på  arbetsmarknaden. Jag är för gammal, ligger inte i tiden, anses inte ha någon arbetslivserfarenhet trots att arbetat är det enda jag har gjort sen jag blev vuxen. Moment 22 uppstår.

Författare är nog det enda som återstår åt mig tänker jag.

Jag lärde mig att skriva redan i grundskolan, men vad krävs för att man skall nå ut och etablera sig bland läsare, så att man kan leva på det. Jag kommer inte att klara det själv, så jag behöver hitta till er som är ute i landet, som kanske uppskattar en poetisk mamager och kan ge mig chansen. Ett livsmotto jag gett mina barn har alltid varit att det kommer nya chanser. Borde leva som jag lär. Peppar mig själv.

Det här livet är som att träna sig inför ett OS. Att vi  både skall tränas till ett hållbart  psyke och en stark kropp. Göra det rätta och tänka på vad som kommer att lämnas efter, när de sjutton dagarna av idrotts och kulturevenemang är över. Ett par veckors tävling sedan kanske världsstjärna! Det finns en mängd av osynliga skidskyttar, hockeyspelare och isprinsessor. Det görs mängder av TV-shower där de som blir nummer Ett skall visas upp på, även om det kanske finns andra som skulle göra det nästan lika bra.

Så till oss som kanske aldrig kommer att  få stå på prispallen eller bli nummer ett;

Tänk på dom som älskar dig som du är och sug i dig denna nya energi till dina försjunkna tankar så kan du fortsätta att ostört drömma stort även om grannen också ropar efter hjälp från  hallen.Komik och kalabalik.

kram till dig denna fredag Du får  lov.

Stadium 799:-

Susanna Alakoski var på TV4 i morse med anledning av sin nya bok “Hoppas att du trivs i fängelset“. Hon tycker inte om att vi stämplar barn.  En stämpel som de sedan får dras med hela livet. Rufus var fyra och ett halvt år när han började på dagis. Vårt sjätte barn var det första som gick på dagis. Efter ett tag påstod föreståndaren att Rufus och en kille som hade ADHD skulle behöva en hjälplärare. Det visade sig att dagiset fick mera pengar om hon hade två problembarn. Då skulle hon få en heltidsanställd personal extra till dagiset gratis av kommunen. Men det var ingen som upprördes över att peka ut ett friskt barn till detta förutom vi. Ordföranden i föräldrakooperativet kunde inte förstå att vi inte ville ställa upp på denna “papperssak” men när vi frågade om han kunde använda sin egen dotter i stället, så ville han inte det, förstås. Tur och väl var att vi hade övat oss på fyra stycken barn innan och hade erfarenhet av barns olika mognad. Förtidigt födda dessutom som kan vara lite sena med både det ena och andra. Men att som trettioåring veta och våga säga ifrån och stå på sig trots att trycket är hårt att inte vara en svikare, är förstås svårt. Skulle vi inte ge oss för föreningens pengars skull? Men magkänslan sa något helt annat. Tolv år senare sitter äntligen någon i TV och säger att vi stämplar barn alldeles för tidigt nu för tiden. Så kom an den som vågar slåss mot mig, eller sådana som Alakoski för den delen. Den här vargarten är inte utrotad.

Kommer så väl ihåg på ett annat dagis då Junior som fyraåring ville försvara sin pappa med hull och hår, när några killar var kaxiga och inte ville lämna ifrån sig pappas mössa, som de hade tagit. Attack! Eller Levi som femåring som trodde att alla var goda. Han gick på Vivelskolan och hade hört det som “Bibelskolan” och då borde alla vara snälla. Som tur är hade han fröken Jill en konstnärssjäl. Det finns så mycket som kan bli fel för barn. Turen vilka vi möter kan bli avgörande. När Levi sen kom in på Lilla akademin var det visserligen byggt på hans musikalitet, men det var tur att han fick fröken Margit och tur att de flesta klasskompisarna var så snälla och som också gillade att sjunga och dansa. Det var också tur att vi såg och kunde använda oss av vår erfarenhet. Men det krävde utrymme av tid som för det mestadels är en bristvara. Alltså är det tur att jag i alla fall ha kunnat ge min tid  till deras vardag  även om den kanske blev lite  lång. Jag tror att det gynnat hela familjen och att det är en livsinvestering för oss alla.

Jag har tid att tänka efter eller vore det bättre att inte ha tid att göra det. Jag vill inte leva så. Jag blir vidrörd när jag ser Susannas intensiva allvar. Hur ska vi kunna få ett varmare samhälle där vi själva är med och påverkar om inte genom våra kroppar. Att en del skulle vara gjorda för misslyckande är förstås en stor lögn. Jag får hoppas att mitt lilla kan få ge ringar på vattnet för andra och att även mina vill stanna upp för andra. När jag växte upp var det en självklarhet för min pappa och mamma att ge av sitt överflöd till de som inte hade mat för dagen. Vi hade ett helt hotell med rullade köttbullar eller fläsk med löksås. Klart du ska ha en korv sa far och skickade med en påse. Jag har funderat och kommit fram till att utan barmhärtighet blir livet meningslöst. Mitt liv handlar inte om att överleva såsom det kan vara för en fattig uteliggare men visst finns det berg i vägen som måste kastas i havet.Och när jag ändå har ångan uppe är det lika bra att passa på och ta någon annans också. 

Att kunna tänka om och inte köra fast i några hjulspår kräver flexibilitet och ett vältränat sinne. Det behövs mycket tid till att rensa, inser att vi har det allt bra, ett fantastiskt hus, begåvade barn, alla är friska.

Isen ligger fint ute på mälaren och det kommer lämmeltåg från stan som vill ta en skridskotur. Bestämmer mig för att sluta plocka och städa och gå ner med skrillorna jag med. Jag hade önskat att det vore mer än tur som styrde vart vi hamnar och vad vi gör. En sak är säker; jag tycker att det får vara nog med att tro oss klara allt själv. Vem gör det?

Tror ni att hela svenska folket satt bänkade för att se melodifestivalen i kväll? hela Sverige är med och gemenskapstwittrar. Salem är förstås en vinnare. Det var vår gissning. Ola var inte dum han heller. Junior gillade killen med hålig byxa, fast de undrade när gitarristen skulle börja spela. Men alla mina barn skrattade mest åt han som sjöng låten “Singel”. “Lilla Mell har tagit plats i Melodifestivalen” var deras lustiga kommentar.

Pelle som medverkade på kvällsöppet ikväll har skrivit en hel bok om att inte kunna älska sitt barn. Det är klart man undrar, eftersom jag själv har skrivit en hel bok som ännu inte ansetts tillräckligt intressant att publicera. Jag min stackare är alldeles för positiv. Pelle kanske skulle ha träffat mig för tio år sedan så att han hade fått lite av min positivitet.
Fattar inte alls detta ältande om att gå omkring och känna sig fördömd.  Det måste ha gjort honom ännu mera sårbar, för att inte tala om hur pojken själv tänker som jag förmodar också kan läsa och känna. Det är en liten människa vi pratar om. Jag kan förstås inte veta vad Pelle och mamman gått igenom och jag har inte läst boken, men kärlek kan aldrig växa utifrån krav. Jag hade inte velat sitta i TV och hänga ut mina barn på det viset.  Prio ett är i alla fall för mig att fundera på livets hemligheter. Hade jag fått status om jag sagt att jag har tid att baka småkakor eller att Tobbe  bakar surdegslimpor varje vecka. Sånt vi gör oavsett trend. Det kan vara lätt att babbla, men jag får väl läsa hans bok. Killen är förmodligen inte en ungtupp som bara vill synas och höras.
Märkligt samhälle ändå att vi ska behöva boosta upp  35-40 åriga nyblivna föräldrar. Jag skäms inte för att säga att det är det vackraste som finns att få bli förälder. Jag förvånas ändå att inte kunna förlikas med det eftersom det är den mest naturliga sak i världen.

Framtidens vinnare är hur som helst den senare delen av 90-talisterna eftersom det var små kullar då och det tidigare hade satts in så mycket resurser för de större kullarna som föddes i början av 90-talet. De kommer helt enkelt att lyckas väl med bra jobb och bostad. Jag har alltså bara en som kan lyckas då de andra fem nittiotalisterna är födda den första halvan av 90-talet. Bingo! Borde kanske skriva en bok om det också, men jag tycker fortfarande att lyckas är när man får tag i sin passion och får möjlighet att blomstra i den och då kan man vara född när som helst.

Brukar inte ägna tid att kommentera utseende, men såg ni inte vad Lennart Ekdahl var snygg i kväll. Vilket leende.

Natti natti!

Snön vräker ner och det blir förmodligen jag som får ut och skotta i morgon igen. ”Det är bra träning” säger min man och skrattar. Jag föredrar att ge uppmärksamhet till personlig utveckling än till snö, som ändå skall smälta bort.

Flera av mina barn har varit på audition idag i Stockholm för en femveckors sommarkurs i Boston. Helt klart går de hem hos amerikanare, men vi får se hur det blir. Det kommande sommarlovet är ju inte oändligt, även om barnen själva kände det så när de var mindre.

Hörde att de kallar den där Viktor Muller, han som har köpt SAAB, för en drömmande pirat. Nog undrar man vad han har för kontakter som kan få fram så mycket pengar, när han ändå går med 3,9 miljoner kronor i förlust – per bil! Jag kanske skulle mejla honom och fråga om han ville sponsra oss i kommande kulturprojekt. Det skulle kunna bli en mer lönsam affär för honom.

… och i London kan man beställa levande sängvärmare, så att det är varmt och skönt när man skall gå och lägga sig. Det måste väl vara billigare att använda elektriska värmedynor. Det här med okända snubbar i sängen är inte min grej, så nej tack!

Nu ringer säkerligen tanterna och klagar på Tones väderkarta, som den ser ut. Konturerna på Sverige syns knappt bland alla moln och snösymboler som ligger som ett tjockt täcke över landet. Fullt så realistiska bilder funkar nog inte för folk med dålig syn.
 
Det  stretchas  där uppe på övervåningen så att det klirrar i kristallkronan här nere i köket. Det här med dansanta barn är ett kapitel för sig.

Jag var förbi på Jakobsbergs centrum idag i ett ärende. Jag såg en liten ”svärburk”. När jag sedan hämtade Junior från skolan, blev han helt stel av skräck och kände hur dumt det var att sådana ord hade börjat smyga sig in, så att mamma måste gå och köpa något sådant. Hela vägen hem grät han. Så allvarligt kände han att det blev. Vi har pratat hur mycket som helst om det här med att svära, gå och lägga sig  i tid på kvällen eller hänga upp jackan, men han svarar mest ”varför skall vuxna bestämma det?”. Vi får se om vi lyckas bättre nu när vi kör belöningssystem med eftertraktade Star-Wars-gubbar.

Han springer runt i köket med sin ”svärburk” för att om möjligt kunna få in lite i kassan, för nu har han kommit på att det kommer att ta evigheter innan den här burken blir full. Men Levi sa att ”det är lugnt, för jag tar med mig den till skolan en dag, så är den full på ett nafs”. Så nu är Junior nöjd igen. Det viktigaste av allt är att han själv har fattat.
Hörde Helena Bergström på TV:n idag, om det här med Alfahannar. Jag tror nog många blev tysta på Guldbaggegalan för att det kom så abrupt. Jag tycker inte att hennes ironi kom fram eller att det framgick vad hon menade just då. Det krävs mer än några minuter att vända på olika perspektiv. Egentligen är det väl rätt självklart att man inte får göra vad som helst i konstens namn och när män i position beter sig illa mot tjejer finns naturligtvis inget försvar. Men nog har jag stött på även kvinnor som gillar att vara fräcka.

Typiskt nog blev Operans balettchef, Marc uthängd nu i den här vevan. Vi som har barn som tillbringar mycket av sin tid på Operan och inom kulturvärlden, har förstås många gånger sagt till dem att akta sig för stora stygga vargar. Det är klart att jag inte blir glad av att höra det här med balettchefen. Vi har inte haft några dåliga upplevelser av honom och jag tycker nu ändå synd om honom och hans familj. Jag vet inte vad orsaken är i enskilda fall, men där alkoholen går in där går vettet ur. Jag känner hur upprörd jag själv hade blivit om någon av mina pojkar hade blivit ofredad i den miljö som de vill arbeta i. Det krävs ett stort mått av ärlighet ibland den här typen av människor och den gör oss sårbara. Men när en jargong tar över och gör att vi inte känner eller tänker hur vår omgivning upplever det, så kan det bli hur fel som helst. Jag tänker ändå inte kalla honom för en Alfahanne. Det finns möjlighet för alla att lära om och att människor skall kunna förlåta varandra. Jag väljer ändå att tro det. 

/Nina

Hurra för Maggi Widstrand som fick Gullspira för bästa rollsättare för barn.

Vi vill också krama och hylla Noomi för sin prestation i Män Som Hatar Kvinnor. Självklart var det också bästa filmen. Det var i den  som Tehilla och Noomi träffades första gången, och fler gånger skall det bli. För de passar jättebra ihop.  Det var roligt att se henne och Ola på TV i kväll. De är underbart mysiga.

Det måste vara en dröm att få åka runt och presentera sin film på festivaler. När vi träffade Helena Danielsson i Ystad, som producerade Det Enda Rationella, så slog det mig att trots att vi lever så olika liv, finns det en drivkraft i vissa människor där man känner samhörighet. Jag kan längta till den typen av möten med människor, där det inte bara fladdrar förbi. Man kanske aldrig mer träffas igen och då blir det ju ännu mer angeläget att visa att man faktiskt gillar varann. 

Claes Ljungmark fick bästa manliga huvudroll och han räknade upp en massa olika personer från filmen,  men varför nämnde han inte Pernilla August, som spelade hans hustru i filmen? Jag undrar varför Pernilla inte var där, förresten?

Filmåret 2010 är Pernillas år.

Egentligen har jag inte tid att sätta mig ner, men det är så många tankar som trycker på.

Två helger i rad har det varit ett frenetiskt letande efter slalompjäxor. När vi rensade ut i somras, så var det mycket som åkte till Erikshjälpen, men någonstans visste vi att vi hade ett par små pjäxor som nu skulle passa till Junior. Kollat på Intersport och på Blocket, men nej, det är allt billigare att ta det man har hemma. Jag var till och med och köpte tillbaka mina pjäxor för tjugofem spänn, som jag hade skänkt bort. Jag tyckte de kunnat ta minst det dubbla, men folk vill väl inte köpa gammalt. Allt skall vara nytt, nytt, nytt. Jag rekomenderar i alla fall ett besök på Erikshjälpen i Spånga. Billigare än Blocket och det finns massa fina bättre begagnade prylar (förutom datorgrejerna som är ett kapitel för sig). Man kan i alla fall konstatera att det är alldeles för mycket slit och släng för gemene man.

Att leta och organisera bland alla vintersportprylar är ändå ingenting mot när vi hade flera små knattar i backen som både skulle lära sig skidor och snowboard, samtidigt som man skulle ha koll på allt. En gång i Åre stod kungen och drottningen i liftkön precis bakom och iaktog vårt ekipage.  Drottningen sa till Tobbe att det var mycket intressant att se hur vi klarade av det. Jag kan säga att man lär sig att organisera, men det har aldrig varit semester för oss vuxna att ha varit på semester. Hur man klarar det beror vilken inställning man har när man går in i det. Det gäller att inte vara helt utarbetad innan semestern. Då är det bättre att inte vara så många dagar, eller så lång tid i backen. Både Tobbe och jag är uthålliga personer, vilket är ett plus. Men uthållighet är något som går att träna upp.

Igår hörde jag Tommy Körberg på Stjärnorna På Slottet berätta om sina år i London, där han på tre och ett halvt år hann med att träffa en ny kvinna, gifta sig, bygga hus och skilja sig, samtidigt som han körde musikalroller. Då tänkte jag att det är snarlikt med att ha 6 intensiva och hungriga barn i backen. Nej, det finns inga supermänniskor. Det största problemet som jag har är att vilja göra allting på för kort tid. Att vara en utforskare, en explorer, är kanske ett signum på vissa människotyper. Jag hade lyckan att träffa en bra man tidigt.

 I morse hörde jag Lisa Nilsson utrycka sin irritation över att Jesus hade sagt att han skulle göra Maria Magdalena till man. Lisa som ändå tycker att Jesus annars värdesatte människan lika mycket oavsett kön. Men jag undrar var Lisa Nilsson har fått det ifrån? Jag har då aldrig läst det i Bibeln eller ens hört någon säga det förr.  Det går spekulera i det mesta, men alla spekulationer verkar snarare relatera till sin egen tid och sina egna funderingar än utifrån den verklighet som de levde i då. Men sök inte bara på nätet, för där verkar folk skriva det mesta utan att veta. Hahahaha …….. Om man tar det för sant som folk säger över ett kaffebord, kan vad som helst vara sant. Samma sak gäller på forum och bloggar, som är nutidens kafferep.

Äh, jag bryr mig inte. Nu skall jag göra våfflor med blåbärssylt och grädde. Passar väl bra efter en skridskotur på Mälaren.