Såg på reprisen av ”Sommarpratarna” på SVT i morse. Det slår mig att det som blir mest intressant med en människa är det vanliga livet bakom kändisskapet. Det som alla människor har gemensamt men med olika perspektiv och lösningar. Jag vill slå ett slag för den vanliga människan, som faktiskt har något värdefullt att komma med.
Jag minns speciellt en gång vid inspelningarna av Svinalängorna nere i Ystad. Vi skulle äta middag tillsammans på ett fint värdshus. Normalt sett har jag inte problem att ta kontakt med nya människor, men jag tänkte ändå tanken att man kanske inte kan vara hur som helst med människor som många kanske slänger sig på. Jag vill vara finkänslig mot andras integritet. Jag skall inte tro att jag känner någon för att jag har sett dem i TV eller för att de jobbar med min dotter. Men varför tassa på tå och inte använda sig av den öppenhet man besitter, men vad har jag att komma med i sådana sammanhang?
”Självklart skall du sitta här bredvid mig”, sa Pernilla (August) öppet och generöst.
Jag ville inte vara till något besvär, men så kände jag att det var jag inte heller. Det var roligt och spännande och jag blev faktiskt delaktig i dialogen mellan Pernilla, Ola och Noomi under den här kvällen. Svinalängorna handlar om relationer och jag älskar relationer. Lilla Lena och stora Lena hör ihop. Barnet som finns kvar och som gör oss till de vi är idag. Därför är det intressant att Tehilla och Noomi också har ett så likt rörelsemönster och karaktärsdrag.
Med tiden och med fler erfarenheter blir vi tryggare. Jag tänker inte utifrån att inte vilja göra bort mig, men tveksamheten kommer av att jag tycker att andra människor har så mycket att göra hela tiden och att jag inte vill vara till besvär. Men det kanske andra tycker om mig, så varför tveka.
För mig har det många gånger handlat om att spränga gränser. Det spelar ingen roll om andra inte känner till mina U-svängar. Utmaningar som stoppat oss från att fastna på samma raksträcka hela tiden.
.JPG)
.JPG)
.JPG)
