Nu gäller det att hänga med för här spirar det så att det knakar. Jag är personen som både kan ta plats eller stanna i bakgrunden. Det här med att en mamma, eller en pappa för den delen, stöttar och supportar i olika projekt är inget nytt för de flesta. Igår åkte några av familjen iväg för att dra ner på tempot och bo på hotell. Det viktiga är inte att åka långt utan att kunna stänga av. Eftersom jag inte vill vara för kontrollerande så hade jag påmint om vilka tider som gällde nästa dag. Ringde till och med hem då killarna stod och stekte pannkakor. Då verkade det lugnt. Eftersom familjen är stor så behöver jag ligga före. Alla åker hit och dit och det blir en del att koordinera.
Idag när Zacharias skulle vara på radiointervju på P4 med Lotta Bromé så kom han för sent. Och jag grämer mig för då känns det som att jag inte har varit tillräckligt fokuserad. Zac har förstås fullt ansvar för sina egna tabbar, men jag vet också hur han är. Med tiden så rättar det säkert till sig. Jag älskar den här killen. Från och med nu kommer jag ändå att skriva in hans intervjuer i min kalender. Dyslexin som han har är som den är. Mamma Nina har varit en runner i hela sitt liv och tänker så fortsätta…
Det blev en intervju i alla fall på grund av att pappa Tobbe körde honom med ilfart, eller snarare så gott det gick med tanke på den hemska påsktrafiken. Och när jag lyssnar på de få minuter han fick istället för den långa som skulle vara, så förundras jag över Zacharias närvaro och intensitet. En del människor får nästan ändå inget sagt fast de pratar i timmar. Här är intevjun. Spola fram till 1:28:30.
Schemat sprack så vi höll på att missa en bokad middag också. Familjen Blad kommer när de kommer.
Zacharias är på gång, jag är på språng, familjen är strong, påsken är glad precis som det ska va….
Påskkram från oss!
Nina
