När jag var liten var Nils Poppe min största idol. Det gick så långt att jag ibland gick med två PIX-tabletter under näsan. Man skulle kunna skratta åt det där. Att känna samhörighet med någon har stor betydelse för en människas utveckling. Jag ville bli som Poppe!! Ikväll då vi sett Fredriksdalsteatern med Eva Rydberg flyter de här minnena upp och att se Eva Rydbergs son Kalle, är som att se Nils Poppe själv. Märkligt.

Men det jag egentligen tänkte skriva om  har inget med ”Allå, allå, hemliga armén” att göra. Jag skriver bara osorterat det som kommer upp i tanken. Har man inget positivt att säga så har jag lärt mig att man ska hålla tyst. Det är inte roligt att höra gnäll, men i julas på en middag, när jag offentligt blev förklarad som en nolla, jämförd med psykpatienter, borde jag väl opponerat mig och gett tillbaka. Men jag ville inte göra människan ledsen och de andra gästerna runt matbordet skrattade och varför skulle jag försvara mig när jag vet vilken drivkraft jag haft och allt jag ställt upp för min familj. I mångas ögon räknas inte det och jag skiter i titlar. Men visst borde man protestera? Och låtit dialogerna brista ut som i en tragisk Norénpjäs. Det är snarare det jag sitter och tänker på; hur galet det kan bli med okänsliga människor som bara pratar på. Ikväll när gubben och jag var ute med hunden skällde jag så högt att alla grannarna kunde höra. Som rena rama radioteatern. Om någon hört så hade det nog låtit som om hon har  en skruv lös.  Men det har jag inte. Jag är en mycket klok och snäll människa. Nog sagt om det. Gonatt!

Idag firar vi yngsta dottern som fyller femton år, egentligen fyller hon inte förrän nästa söndag. Men för att hinna kalasa med kompisar så gäller det att planera. Samtidigt låter vi julen sjunga på sista refrängen. Efter några veckors mysande så känns det som att det räcker. I morgon börjar jag plocka bort julen. Drömmen hade varit att få göra mys för hela svenska folket! Hur lilla jag ska kunna konkurera med Ernst är en annan sak. Det är sådant jag klurar på.

Man vet ju vad man är bra på i min ålder och det kunde kanske vara lika bra att lägga ner, som så många gör till slut. Lägga ner drömmarna menar jag. De där som poppar upp och trycker på från insidan. När drömmar har gått över till en vision och ligger där i vågskålen och bara väntar, det är då man inser att de här ränderna kommer aldrig att gå ur. Okej! Nu är året här då i alla fall jag tänker kasta mig ut. Jag har inte tid att vänta längre. Jag har högskolepoäng som jag inte gör nåt med. Egentligen är jag en halvt färdig prälle, jag gillar livsåskningsfrågor. Som 20-åring ledde jag en studiecirkelgrupp; samtal om livet. Körde barnradio för närradion. Jag tänkte inte så mycket utan bara gjorde. Lite av det har jag tänkt ta tillbaka 2014!!! Snälla nån! Hur svårt kan det vara? Tiden har rusat iväg: Nu är året här då jag tänker ta parti för mig själv och göra nåt riktigt bra för många andra, och det har jag stor erfarenhet av.

 

Nu finns det ett helt nytt år att se fram emot. Redan någon dag innan nyår brukar jag känna in vibbarna. Gillar inte att bli överrumplad utan att ha tid att lyssna in. Tid har en förmåga att flyga iväg fortare än drömmar, förväntningar, önskningar och någonstans där mitt bland alla dagar formas våra liv.

Nu ligger ett helt nytt år framför oss. Att fira nyår för mig är som en hyllning till livet och allt vad vi får vara med om då vi ställer oss till förfogande på nytt. Välkommen 2014! Jag tar emot dig med öppna armar.

 

Jag hoppas att ni alla haft en fin julafton. Hela dagen har jag önskat många människor god jul och delat ut mängder av mat (från Hermans). De senaste tre åren har familjen firat julafton tillsammans med Klara Kyrka och de som har det extra svårt. På julen vill de flesta bara ha det som vanligt och fira med nära och kära. Men själv känner jag att julstämning frodas och växer till av kärlek, vänlighet och generositet. När vi väl tog klivet till att göra fest för de som kanske behöver det allra mest på självaste julafton så blev det också ett sätt att umgås. Som artistfamilj är det heller inga konstigheter att jobba när andra är lediga. Jag tycker mig se att nöden ökat de här åren eller så har ryktet gått att här är det både gott och fint. Tack alla underbara människor som kom idag. Tror många av oss kände att den här dagen blev ett speciellt julminne och min förhoppning är att nån fick ett litet hopp tänt i sitt mörker.

I fredags morse när vi landade i Kapstaden fick vi redan på flyget höra att Nelson Mandela dött.

Eftersom jag är uppvuxen på sjuttio- och åttiotalet så var han en högst levande person som det alltid pratades och diskuterades om i skolan. Det där med kampen för alla människors lika värde har alltid varit en brinnande fråga för mig. Egentligen förstod jag inte så mycket – mer än att jag blev arg på hur ett system som apartheid kunde få finnas överhuvudtaget. Nelson Mandela betalade med sin frihet och i Sverige samlade vi in pengar och bojkottade sydafrikanska varor. Själv drömde jag om att åka till Afrika och hämta alla barn som fick lida för vuxnas dumheter. Jag ville komma med hopp och förändring.

Så för mig var det rätt plats att komma till just nu. Det är så det känns. Jag hade kanske inte tänkt på det så mycket om inte den historiska händelsen i och med Nelson Mandelas död inträffat just nu. Innan resan hittade jag dessutom Mandelas bok som jag köpte för många, många år sedan. Den låg där i en låda och sa ”läs mig” vilket jag nu gör.

Så här sa Mandela när han frigavs:

“Jag har kämpat mot vit dominans, och jag har kämpat mot svart dominans. Jag har hållit fast vid idealet om ett demokratiskt och fritt samhälle, i vilket alla kan leva tillsammans i harmoni och med samma möjligheter. Det är ett ideal som jag hoppas att leva för och uppnå. Men om det skulle krävas är det ett ideal för vilket jag är beredd att dö.”

En av guiderna berättade att Mandela sagt att “jag är inte felfri, men jag försöker hela tiden göra mitt bästa”. Så tittade han ut över oss som satt där i bussen och sa “och det kan också ni göra”.

Innan vi skildes åt stod en före detta fånge och tog farväl av var och en. När det blev min tur sträckte han fram sin hand till mig och jag tog den och kramade om honom och sa att jag var glad att han levde så att han kunde berätta. Han var glad att jag kom och kramade mig tillbaka. Ett sånt där ögonblick då tiden stod stilla.

Det finns en mening med varje människas liv.