Det finns så mycket åsikter om hur en kvinna eller en mamma skall vara. Det här med att leva som projektledare/agent/manager med sina barn som klienter är tabu i Sverige. Själv brukar jag säga att jag inte kommer till skott med någonting. Då påminner Tobbe mig om allt som hänt de senaste tio-femton åren och han säger att det aldrig hade inträffat om inte jag hade trott på och jobbat för det.

Det betyder inte att det här skulle vara bästa eller framför allt inte den lättaste vägen att gå. Det handlar heller inte om att inte kunna släppa kontrollen eller att leva sina drömmar genom sina barn, om någon skulle tro det.  Men man måste ändå inse att det alltid finns någon vuxen i bakgrunden om ett barn börjar satsa på något som leder vidare. Är det inte en förälder så är det en tränare som upptäcker en talang eller extra drivkraft hos någon, men helt själv blir det inget. Det finns alltid coacher runt omkring om någon förverkligar sin dröm, så varför betraktas det fortfarande som så suspekt i Sverige när föräldrar engagerar sig. Men den som bjuder på sig själv för sina barn kommer att se att deras leenden också smittar av sig på andra. Det är en positiv smitta, som jag gärna sprider.

Tiden finns tillgänglig till så mycket mer än vad man tror i sitt inrutade liv. Därmed påstår jag inte att livet är det lättsammaste alla gånger. Just nu ligger min mamma på sjukhuset och har både haft hjärtstillestånd och har en propp i lungan. Samtidigt var vi igår med Tehilla på hennes första ridlektion på Håtuna ridskola inför inspelningen av den Norska storfilmen Victoria, där hon skall spela lillasyster till Bill Skarsgård. Vi hade även med hennes medspelare Daniel, som också skall vara hennes bror i filmen och behöver lära sig rida. En helt underbar stund. Nästa gång tar jag med mig varm choklad och bullar.

Igår firade vi Earth Hour med disco i köket och lite allmänt Blad-små-kaos. Det var i första hand de yngre barnen som bett mig om att göra något. ”Behöver vi inte alla något mysigt i kväll, mamma?” lät det.  Som den festfixare jag är så drog jag på lite i gasen. Dock inga märkvärdigheter och dyra inköp. Ljus hade vi redan massor av i skåpet. Medan vi fixade till fick alla andra se en film. När klockan började närma sig halv nio öppnade diskot. Entusiastiskt hade vi riggat med batteridriven musikanläggning och körde Roxette i fullt ös. Tanken slog mig att det skulle nog ha gått att sälja exklusiva biljetter till detta lilla köksevenemang. Dans och mat i hemmiljö. Det är väl sådant de gör i New York.

Själv tycker jag inte att den här typen av manifestationer är oviktiga, utan det är bara nyttigt att frigöra positiv energi och glädje så fort vi får tillfälle. På kvällen äter vi spagetti med köttfärssås, glass med nykokta hallon, popcorn och choklad. Sådant som vanligt folk har i kylskåpet. Kvällen avslutas med ett roligt spel i skenet av alla våra ljus i köket. Hög ljudnivå ja, men här finns det hörselkåpor.

Man kan förstås tänka att det inte gör någon skillnad en sådan här kväll för jorden, men jag är av den uppfattningen att alla ljusa manifestationer påminner oss om att vi skall vara rädda om världen. Jag tackar Jordemor för att vi tog oss tid och kunde skapa en magisk kväll att minnas.

 

PS. Kanske får vi sen se en miljöminister därför att en nioåring bara ville prata om jordens energiförsörjning. Kul och trevligt hade vi och med det kommer man långt.

Den här veckan är det sportlov och jag är tacksam att jag slipper stå och köa i en massa stressiga backar. Allt har förstås sin tid, men just nu passar det inte att åka iväg. Man får påminna sig själv om att det här ”just nu” inte blir till en vana.

I morse på väg in till Filmhuset satt jag och skrev lite på olika idéer. Jag håller på att bli galen på mig själv. Traggla och träla utan belöning. Fast just här på tåget in till stan så känner jag ”yes, jag kan” och det har jag den lilla nya prinsessan Estelle att tacka för. Hon gav mig rejält med energi. I torsdags smet jag från skolan för att lyssna på dubbla saluten. Fyrtiotvå skott. Jag förstår mig inte alls på dem som inte tycker att det är roligt med våra kungligheter. I fredags vara jag i kammarsalen på Kungliga slottet och gratulerade till Sveriges nya prinsessa. Jag vet att det kan låta nördigt, men det där glädjeruset satt i ett par dagar.

Foto: Kungliga slottet

Alphas hallonvalentinbakelser

Tanken på att det är alla hjärtans dag idag kan lik väl vara; ”vem bryr sig?”. Ändå finns det spår av firandet ända tillbaka till 1300-talet i Frankrike och England. Den äldsta bevarade valentinhälsningen är från 1477. En riktig hjärtevän går aldrig köpas för pengar, inte heller att någon skiner upp för att just jag kommer. Den här dagen paketeras oftast glättigt med tre röda rosor ”jag älskar dig”. Det har aldrig räckt för mig och jag vet att det är så för många andra också. Det finns förstås alltid människor som pratar utan att säga någonting. Färre av de som är goda lyssnare och som gör att livet oavsett vilken omständighet som man än befinner sig i så uppstår något värdefullt i mötet som sker. Jag har själv befunnit mig på återvändsgränder många gånger då frustrationen har gripit mig och insikten att det bara finns en väg tillbaka.

Jag har hela mitt liv tyckt att det bästa är att kunna vara en människa som vill inspirera. Det finns många och mycket att känna engagemang för. Samtidigt faller allt platt till marken om man inte har någon att uttrycka sin inspiration för. Jag kan ha tusen idéer när för andra det kan räcka med två. Det ena är inte bättre än det andra. Det viktiga är att komma till en punkt där man själv tror sig kunna förverkliga det man har inom sig, det man tror på. ”Sånt bryr mig”, så därför försöker jag just en dag som denna ge det ett extra avstamp. Därför vill jag önska dig min vän den bästa Alla Hjärtansdagen du haft. Låt Insikten väckas om hur viktig du är trots allt även om det inte känns så. Det finns en hel jord av människor som behöver dig. Rosor som gör skillnad. Puss och kram!!

Sitter denna afton och äter mannagrynsgröt. Har bara tre barn hemma. Fast nu kom visst Zac in genom dörren också. Levi befinner sig just nu i luften över Atlanten på väg till Canada. Han kände att det var dags att pröva sina vingar.

Det tog på krafterna att skicka iväg honom, med all planering så att vare sig han eller jag skulle behöva känna oss oroliga. Vi är alla olika. Tobbe hade åkt med en tandborste i bakfickan. Några av barnen har också ärvt det. Men allt går att träna upp.

Det hänger däremot inte ihop med spontaniteten i mitt fall. Det behöver inte vara nyårsafton för att man skall få äta hummer. Den smakar alldeles utmärkt även den 21:a januari. Man bör inte planera för mycket i livet för då blir det långtråkigt. Fast det gäller att vara observant för faror och fallgropar. Jag med livlig fantasi hinner bli mörkrädd både en och två gånger på vägen upp till Konsum. Sådant vill man som vuxen helst inte överföra till sina barn. Det gäller att jobba med sig själv, vilket jag nu får möjligheten att göra i och med att jag får se en massa läskiga filmer på Filmhuset som jag själv vanligtvis inte skulle ha sett. Denna termin går jag en trettiopoängskurs i filmvetenskap på Stockholms Universitet. Mycket intressant. Därför tror jag att det blir mindre tid för bloggande ett tag framöver.

Att åka på dyra semesterresor till Thailand över jul är säkert lycka för många, om man har råd. Har man inte det så gäller det att kunna uppskatta sitt liv ändå. För mig är det att leva i nuet. Att kunna ordna för sig praktiskt efter de förutsättningar man har och inte skjuta problemen framför sig, skapar inre ro och lycka. Så har jag gjort och det tänker jag fortsätta med även 2012.

Tehilla och Levi åkte till Operan idag för att ta klass, men Alpha som har jullov fick inte den möjligheten så då ställde brorsan upp som lärare här hemma i vardagsrummet.

For iväg en stund till Jakan och smet in på Myrorna. När jag var liten hade jag ett par röda skridskor som jag älskade. Men då tyckte jag alltid att jag kände mig alltför annorlunda med de där röda skridskorna för jag ville inte sticka ut. Mina snälla föräldrar hade köpt det bästa till mig. Ändå blev de mest liggande. Hjärtat hoppade till när jag såg de här röda skridskorna. Dessutom för bara 50 kronor! Jag visste att mina flickor mer än gärna skulle vilja åka med de här eftersom jag ofta berättat om mina röda. De skäms inte för att sticka ut. Det gör inte jag heller längre.

Visst blir man glad?

Jag publicerar här ett kapitel ur min bok Mamager som beskriver lite av det som jag nämnt ovan.

Ett smörgåsbord

Allt det vi gör idag är resultatet av många år av slit och ibland förtvivlan.
Den kärna som har varit viktig för mig som mamager är att det har skett tillsammans.
Barnen har alltid varit min rikedom och för som så många andra mammor och
pappor är de min största källa till glädje.

En del pedagoger som vi har stött på under åren anser att man är
mer det ena eller det andra. Att höra frågor som ”Är du dansare eller vill du
spela?” känns konstigt för ett barn som gillar båda. Självklart kan inte barn
hålla på med allt. Jag har ändå sett, att det konstnärliga sinnelaget har
öppnat sig för att jag tidigt har låtit dem vara med som de är i sin konst. Det
har gynnat deras utveckling och lust att gå vidare.

Jag tycker inte att prestationsångest hör ihop med barn, även om de
känner av det ibland. Någonstans måste jag lita på mitt eget omdöme att allt
samverkar till det bästa. För det är också så att övning ger färdighet.
Vi brukar likna de olika konstformerna vid ett svenskt smörgåsbord
och barn utvecklas olika och hittar så småningom sitt uttryckssätt. Visst finns
det multikonstnärer, men de kanske snarare föds i en anda av att våga ta för
sig. Allting handlar inte om rätt utbildning och en massa meriter. Men kom ihåg
det du har gjort även om det kanske verkar som en småsak. Träna dig att hålla
fram det du är bra på i stället för att tänka på det du inte kan så bra. Tänket
är att tro på dig själv i alla lägen. Du har alla förutsättningar att få känna
dig som den talang du faktiskt är. Det finns mycket resurser i varje individ.

Ibland när jag går på köpcentra eller i mataffärer ser jag, precis som alla andra
hur svårt det kan vara för en förälder när ett barn får spel. Mamman eller pappan
vet inte hur de skall hantera situationen, stackarna.
Jo, det händer mig också ibland. Men tänk efter hur du kan känna dig
när du är riktigt hungrig. Hela sinnet påverkas så att du
upplever dig både deppig och irriterad när det faktiskt bara är lite
blodsockerfall det handlar om. Inte nog med att barnet är glupande hungrigt och
vistas i en lokal full av läckerheter som man inte får röra. Ännu värre blir
det förstås när även mamma är hungrig och trött efter en stressig
arbetsdag. Lös problemet istället för att skälla på den stackars ungen! Ta en
banan. Det brukar vara gratis för barn på många affärer nu för tiden, eller
öppna ett paket med något gott som du ändå skall betala för. Det finns
säkert de som tycker att du är undfallande som låter barnet skrika sig till
saker och ting, men i de här fallen är det för det mesta inte bortskämdhet
som är problemet och framför allt; Bete dig inte annorlunda mot ditt barn bara
för att du har åskådare. Visserligen behöver du inte ta hela diskussionen
offentligt, men skäms inte för att du tar kommandot eller för att du går
barnet tillmötes för att lösa problemet, när du ändå inte vinner något på
att ta en konflikt. Hur du än gör finns det alltid någon som iakttar och tror
sig veta bättre.

Hur svårt kan det inte vara att ge tid till barns lust att vilja lära sig, när
vardagsbestyren kramar andan ur oss? Jag är inte den som vill lägga
mer sten på bördan. Det betyder mycket för ett barn att visa vad
de gjort och de märker direkt om vårt engagemang finns där på
riktigt. Låt oss aldrig glömma att barn som verkligen känner uppskattning
kommer också att uppskatta andra och annat. Nu när flera av våra
barn har blivit större är det inte bara i skolan som utvecklingssamtalen
kommer och går. Hemmet blir också en plats för åtskilliga utvecklande samtal
och aktiviteter. Deras balett och musikövningar är viktiga områden i en
mamagers liv. Engagemanget jag känner har varit en nyckel, men att låta
sig åka runt i en aktivitetskarusell skapar helt onödiga konflikter och
stressiga dagar, som påverkar hela livssituationen. Jag som har varit med på så
många olika ställen med barnen, kan lugnt konstatera att det hade varit
omöjligt om jag mest hade stressat.

Hur går det då till på en audition där det gäller att kunna presentera sig,
även om man bara är en liten kille eller tjej? Oftast får man stå framför
en kamera eller ibland en sorts jury och säga sitt namn. Berätta vad man
tycker om att göra. Hur gammal man är. Om man har börjat i skolan.

Jag har själv utsatt mig för olika auditions. Inte för att jag har trott mig få den
åtråvärda rollen, utan jag har snarare sett mig som ett experiment. Ingen skall
kunna påstå att jag inte själv vet hur det är. Mina barn vet att jag vare sig ser enkelt
eller tar lätt på dessa situationer. De vet också att om man går vidare på en audition
kommer även olika scener att behöva gestaltas inför regissör och videofilmas,
men att man i de flesta fall inte kommer så långt.

När jag var liten var jag tokig i att måla. Jag ville bli konstnär. Mina föräldrar,
som inte var som många av dagens coachande curlingföräldrar, utan av en annan
generation, tog sig ändå tid till att hjälpa mig att köpa färger och penslar så att jag
skulle få börja hos en konstnärinna.
Mamma och pappa var egna företagare inom hotell– och restaurangbranschen och
hade egentligen fullt upp med det, så det var verkligen inte självklart att jag
skulle få hjälp, men de kände mig väl och visste att det här skulle betyda
mycket för mig. Jag vill att mina barn också skall veta att jag känner dem väl.
Som mamager är det den mest naturliga sak i världen att du inte bara kan se
tiden som din egen. Det gäller att ta tillfällena i akt och göra något av nuet.
Det är så mycket i livet som handlar om att göra sig tillgänglig. När de fyra
äldsta var små hade vi en målarverkstad i stället för ett vardagsrum. En del
tyckte att det var konstigt. Nu har vi en stor spegel och balettstång. TV’n har
aldrig varit vårt fokus. Det är när fantasin får röra sig gränslöst som jag har
sett att barnen under årens lopp själva upplevt glädjen av att dansa, måla,
sjunga och spela. Det finns en hemlighet i det kreativa som föder harmoni
och tillväxt.

Idag har flickorna varit på mellandagsrea med en kompis. Fast egentligen hatar de att gå i affärer och trängas. Däremot gillar de att äta dumplings. Rufus stack iväg på hockey för att heja på sitt favoritlag Djurgården. Själv har jag varit ute med hunden och tagit lite bilder som ni kan se här nere. Annandag jul serveras alltid kalkonmiddag här hemma. Då får jag alltid specialisthjälp i telefonen av min pappa som är före detta källarmästare. Kalkon är egentligen den enda kötträtt jag äter sen över tjugo år tillbaka. Gillar förstås även fisk och skaldjur. Har också hunnit med att göra saffransskorpor och så städade jag bilen när Junior var ute och spelade fotboll i den vårvarma vintern. Fåglarna kvittrade till och med.

Julhelgen har varit trevlig men alldeles för kort!

Zacharias Blad