Jag släpade runt på Tobbe igår och han gillar inte att gå runt och spana i klädbutiker. Jag tycker ändå att det kan finnas en mening med att inte ha planerat vad man skall göra när det väl finns tid över. Det här med att bara planlöst strosa omkring kan vara avstressande och ge nya impulser och intryck. Men det är först när vi träffar på honungsgubben inne på Östermalmshallen som han skiner upp. Vi får prova honung från Bergslagen som är skördad vid tre olika årstider; vår sommar och höst. Det är som att ta ett lyckopiller. Honungsgubben berättar om honungs hälsoeffekter och tipsar oss att gå in på Doktorhonung.se och läsa mer. Efter det ljusnade dagen och på vägen hem efter Juniors dans slank vi in på Vetekatten för att unna oss lite gott fika.

Själv hade jag missat en sak som också gjorde mig frustrerad och två med frustration är ingen bra kombination. Jag stöter gång på gång på uppfattningen ”men alla kan väl inte bli dansare?”. Jag kan inte bry mig om det längre. Folk kan tycka så mycket om vad andra gör av sina liv. Jag värderar i alla fall att mina barn har fått utrymme att odla de konstnärliga uttrycken under sin uppväxt. Oavsett vad de sedan väljer för yrken. Skulle någon fråga det om alla barn i en familj hade valt att bli läkare eller advokater. De hade väl blivit snobbstämplade i stället? Jag tycker att varje barn skall få möjlighet att odla sina förmågor och talanger. Syskon som inspirerar är ett stort plus. Ibland bättre än vuxna!

Jag är stolt över att jag peppade Zacharias till att fortsätta med dansen när han i årskurs nio hade det extra jobbigt. Nu gör han succé på Göteborgsoperan i West Side Story och har jätteroligt. Precis så som han var när han var liten. Jag är så barnslig så att jag tycker att lek och allvar måste blandas, hela livet.

Denna gråtrista dag i November piggades upp med en frukostbricka i vardagsrummet! Mysigt uttryckte Junior. Är det möjligt att han inte ätit frukost här undrade jag förskräckt. Så kan det också vara när man har stor familj.

Eftersom det börjar bli så populärt att kalla sig husmor, så kliver jag ur garderoben. Tada!! Samtidigt är det inte mycket att vurma för, men lägger man som jag ner flera timmar på att göra en älgstek med inlagd gurka och hemgjord gelé á la Cajsa Warg, så är det väl ändå okej att vara sanningsenlig. Jag är förstås inte den som tycker att vi skall pressas in i mallar, vare sig kvinnor eller män. Präktighet gillar jag inte, ändå tar jag ner adventsljusstakarna redan idag för att inte ligga efter om två veckor när det är första advent. Jag gör det bara för att hinna njuta lite mer sen och för att mina barn älskar när det går mot jul.

Det går förstås att känna hemkänsla även om man inte gör som jag. Det hemtrevliga sitter i annat än prylar och rätt stajling. Det kan vara bättre att sova än att städa, för den som behöver det. Allt har sin tid. Omständigheterna kommer i vägen nästan hela tiden. Under årens lopp har jag mest sett till att det som förgyller vardagen får ha sin givna plats. Det går alltid tända levande ljus så blir det snabbt stämning. Eller baka en lätt liten kaka. Den här har Tehilla gjort till pappsen.

Igår var jag på min sista stand-up kurs, så nu har jag fått lite nya ögon på mig själv. Det var ABF som ordnade det och ledaren hette Ami Hallberg Pauli. Ett riktigt proffs på att lära ut. En kurs att rekommendera. Har du lite pengar över och letar efter ett gott fik. Gå rakt över gatan och titta in på Café 60 på Sveavägen.

Idag firas förstås pappa Tobbe. En av topp tio på världens-bästa-pappa-lista. Vad passar bättre än guld en sådan här dag, så vi gör ett besök i bergrummet på Skeppsholmen där Inkaguldet visas. Fri entré under 20 år.

Jag känner mig operfekt som inte lyckas få till en kontinuerlig inkomst. Att ha motivation och fokus är så krävande att jag vissa dagar inte märker att solen skiner och att nyponen lyser röda i solskenet. Den som har stor familj har en större börda än om man bara har sig själv att tänka på. Det är lätt att ge upp och undra över hur livet hade sett ut i min ålder om man hade haft det där drömjobbet. Samtidigt betyder materiell standard väldigt lite när saker och ting sätts på sin spets. Det är livets konst att kunna anpassa sig till det som är. Jag är ändå fast beslutsam att vi skall klara det här konstnärliga livet som ibland innebär att man inte prickar rätt, trots att vi har gjort vårt yttersta. I min ålder har man lärt sig att inte bara gå på sina känslor, men har man då många tonåringar omkring sig så är det höststormar som gäller.

Stefan Einhorn sa på TV att uppmuntra sina barn är det viktigaste uppdraget vi har här på jorden. Tack! Jag skulle gärna gå ut och äta middag med honom och prata om livet. Kan det inte finnas ett arbete där jag får prata om livet som Einhorn får? Fortsätter mina snurriga steg i runda cirklar, alltid snurrar de nånstans!

I helgen var det filmfestival i Jakobsberg och Zacharias tävlade med sin kortfilm “Tehilla”. För er som följde Sveriges Skönaste Familjer, så var det den filmen som vi spelade in under ett avsnitt av programmet. Hela familjen fick ju gasa på rejält. Sen har han jobbat vidare med den och klippt. Ett bra jobb som gav resultat. Hann vann första pris i tungviktsklassen och belönades med en Canon EOS 600D! Och äran förstås.

Juryns motivering löd:
“Konst möter skräck i en drömlik och skickligt genomförd film.”

Grattis Zacharias! Hela helgen har vi partajat.

En ny ledstjärna tändes ikväll för barnkulturen i Stockholm. Palatset invigdes kungligt av självaste Kronprinsessan Viktoria där barnen fick en självklar plats som Very Important Palatset Persons (VIPP). Det känns lång väg att här tas barns kreativitet och drömmar på största allvar.

Jag känner mig upprymd stolt och glad över att ha fått vara med på den här födelsedagsfesten. Att Alpha och Tehilla medverkade med harpospel och balettdans gjorde inte saken sämre. Deras fina uppträdande visade också lite på att det här är ett hus som ger utrymme för varje individ att utveckla sina förmågor och intressen. Hela huset bubblade av helhjärtat engagerade barn och vuxna. Att barn verkligen blir tagna på allvar är det som gör mig mest lycklig av allt i hela världen.

Det finns bara en sak att säga. Det är ett magiskt palats. Jag såg att Kronprinsessan tyckte detsamma. Hon stannade till och ville se mer än hennes inrutade program medgav när hon fångades av magin som harpan och dansen åstadkom.

En hellyckad kväll där det även bjöds på utsökt mat. Jag hoppas att ingen missade de små vaniljfyllda pannkakssnurrorna med färska bär på. De smakade mums fillibabba.

Tack snälla för att vi fick komma!

Jag tror inte att jag har tackat alla er som följer min blogg. Det betyder mycket för mig när jag ser att ni finns. Hur lätt är det inte att tankar annars bara fladdrar förbi. Ni håller ordning på mig.

Så stort tack alla härliga människor!!

Här om dagen kom en liten ring till mig med en svala på. Tobbe tycker det ser ut som skrot, men den påminner mig om hälsa, rikedom, lojalitet och långa resor. Så nu när jag ligger här på mitt trägolv för att sträcka ut mig efter hela dagens sökande efter jobb och mitt nystartade äppelmusteri, inser jag att jag måste vara ännu mer målinriktad.

Samtidigt känner jag på mig att något spännande håller på att hända, så det är lika bra att flyga med och inte kämpa emot.

Jag behöver inte vara som alla andra fast jag skall fylla fyrtiosju.

Nu slutar jag annars blir det tårta på tårta.