Jag har fel ålder. Skickar jag in en ansökan till ett jobb har jag nu förstått att jag sorteras bort innan jag ens får en chans att visa vem jag är. Eller är det för att jag har ”åtta ungar” och då blir det väl inget gjort?

Men jag skiter i det, för i tanken är jag redan på väg med Tehilla för att plocka hem en Oscarstatyett. Skratta ni för jag vet att skratt och gråt, talanger och passion måste ner i kvarnen för att malas. För att därifrån se ett annat ljus och perspektiv. Frågan är bara hur långt vi själva är villiga att gå. Den konstnärliga resan är aldrig enkel. Finns det ens tur och retur?

Samtidigt är det ett privilegium, tänker jag när vi sitter denna lördagseftermiddag på Kungliga Operan. Levi som fått sin anställning där direkt efter gymnasiet har nu fått ett av världens roligaste arbete. Här dansas Svansjön för fulla hus av Kungliga Baletten och det syns lång väg att pojken har hamnat rätt. Så här gläder han både sig själv och sin publik. Finns det då något bättre än att veta att sitt barn är där de vill vara? Nej.

Dirigenten Fillippe Béran står framför mig och ser nyförälskad ut när han leder kungliga hovkapellet. Den lusten smittar av sig till mig. Jag har just kommit fram till att det måste vara hälsosamt att titta på balett. Inte bara för att tid och rum stannar utan av all den harmoni som flödar fram ur hela skådespelet.

Sen är det inte så farligt att Svansjön tar tre timmar och tjugo minuter av mitt liv. I pausen mellan akterna passar vi på att smita upp på guldfoajéns stora terrass, som glimrar i solskenet. Här skulle man vilja fira sin femtioårsdag.

I morse när jag öppnar tidningen och läser reportaget om Camilla Läckberg blir jag åter inspirerad. Någonstans hoppas jag ju också att få kunna försörja mig på skrivandet.

Idag skall jag göra äppelmos.

Fast jag börjar med brunch på bryggan med smörstekta kantareller och Janssons.

Sitter på Bondegatan 58 med vänner och familj för att fira Tehilla 16 år. Livet känns så där härligt som det gör när man låter det levas. Vi råkar nämna en gemensam bekant som abrupt avlidit i cancer i vår egen ålder. Livet kan uppfattas som att det har pågått länge, samtidigt som vi skyndar oss för att komma förbi krönet där vi kan se helheten och fortsättningen på vägen. Vi vill ju inte bara snurra runt. Här sitter vi i alla fall förstklassigt och billigt och odlar gemenskap. Det som livet verkligen handlar om och Tehilla känner sig jättenöjd. På kvällen kramar hon oss flera gånger och säger att det här var ett toppenfirande.

Man skulle kunna gripas av panik när flera människor plötsligt i ens direkta eller indirekta närhet faktiskt drabbats av livshotande sjukdomar, där vissa dör. Jag menar i femtioårsåldern! Det är knappast en ålder som man förknippar med att livet kan ta slut. Hur viktigt är det därför inte att vi tar vara på livet NU och inte skjuter det på framtiden. Det är knappast vid pensionen som man skall börja leva det liv man egentligen vill leva.

Jag känner ändå att jag har haft ett rikt liv fram till nu. Att ha fått en sådan här underbar familj tidigt i livet har gett en rikedom åt varje dag. Jag har levt i Sveriges Skönaste familj i 25 år. Tanken på att det skulle ta tvärt slut skrämmer mig.

Men jag vill ju inte gräva ner mig denna underbara söndag. Därför är det på sin plats att ni nu får reda på att jag kanske har fått Sveriges häftigaste hem också, med tanke på att jag har en Karl Johanodling i trädgården. När Rufus klippte gräsmattan för några veckor sedan undrade han var det var för skit som växte där och plöjde ner alltihop. Vilket visade sig vara ett av det bästa drag han gjort på sistone, nu när vi har denna multiförökning av Sveriges bästa svamp. Men jag skall inte berömma mig för egentligen var det Alpha som kom inspringandes med svampkartan och en stor Karl Johan i högsta hugg.

Min första tanke var förstås; ”hur kom de hit, dessa poetiska rackare?” och efter några olika teorier har jag funnit att vedhögen förra året från farfar i Småland måste vara orsaken. Så tack än en gång farfar! Du gav oss inte bara värme i vinterkylan utan även festmåltider hela hösten.

Så nu är jag inne på hur jag skall plantera kantareller på bästa sätt. Grannarna säger att det inte går, fast farfars direktimport från Småland har ju visat att det är fullt möjligt.

Jag blir både arg och frustrerad. Tiden räcker inte till och inte pengarna heller. Skall jag då bli som ”alla andra” som klagar och säger med lite bitter underton; ”jo tack, det rullar på” eller ”jämna plågor”. Man tänker så mycket, men det blir så lite.

En morgon möts jag av tidningsrubriken, som visserligen är avsedd för Kronprinsessan och hennes Daniel, men jag tar till mig det som en uppmuntran och hälsning; ”Nu vänder livet blad” och jag sätter in ett stort B på Blad. Det behövs alltså inte mer för att väcka min mentala kraft som för tillfället hade legat och slumrat till. Men det står faktiskt så. Jag ögnar igenom tidningen och möts av ytterligare orden ”VÅGA VARA BÄST!” Jag tackar allra ödmjukast. Tror jag bildar Facebookgruppen VVB på en gång.

För tillfället har jag inte bestämt mig för om jag skall ta statistrollen som strippa eller argsint slaktarkvinna, eller börja som hotellstäderska. I så fall duger endast femstjärniga.

För att nu hålla fast detta uppväckta mod tittar jag på bilder på mina barn när tre av dem dansar som solister i Balettskolans stora jubileumsföreställning på Operan. Hur många gånger händer det att tre syskon står i första raden vid applådtacket på Operan, eller på någon annan stor nationalscen för den delen?

Måste jag då som åttabarnsmor lägga mina egna ambitioner på hyllan för att klara mitt dagliga bröd? Eller skall jag göra som Junior säger, satsa på att bli krokimodell och ge ut den där boken!!! Det är som bekant från barn och dårar som vi skall höra sanningen.

Skulle resan bara gälla dem som har rätt förutsättningar till att bli bäst i världen, så hade vi fått sluta för länge sedan, men jag säger som i dansprojektet som Zacharias gjorde i våras ”Perfect or join my picnic”. Han gjorde en dansföreställning tillsammans med rörelsehindrade, småväxta och förståndshandikappade och det var det bästa jag har sett. Grät floder. Så vackert! och det har stannat kvar.

Läste om en Saudi-Arabisk prins som vill skänka 400 miljoner till moskébygget i Tensta. Hur hittar man en sån? Att stötta sina barn ger inga bidrag, även om det bygger för framtiden. Vill du stötta mig och mina kulturprojekt så tar jag tacksamt emot allt från en krona och uppåt. Märk bidraget med ”Picnic”

Krampuss Nina

Sommaren skall inte komma tillbaka förrän sådär en tio dagar, så den tänker jag inte vänta på. I stället har jag krupit upp på vinden. För där står sextio orensade flyttlådor, som alla ropar; ”Ta mig, ta mig!”

I dessa lådor ligger en stor del av familjen Blads liv. Enklast vore om alla prylarna bara försvann, men som den rejäla husmor som jag är föreslår jag att vi börjar rensa i röran. Här finns bildbevis på att jag faktiskt levt som jag lärt och låtit barnen leva det kreativa livet sedan barnsben. Konstverk av Picasso känns fullständigt ovidkommande om man jämför med dessa nära bilder och målningar. Skulle kunna fylla ett helt slott faktiskt. Sex stycken jullådor och tusentals diabilder, gosedjur och annat värdefullt. Minnet hade bleknat över det som en gång var så viktigt just då.

Men så har jag blivit mormor till lille Aron för några dagar sedan och han måste förstås få det bästa och just här uppe finns det som jag sparat och som jag velat skall gå i arv, typ gammelfarmors virkade filt. Än är han för liten för att leka med Mickis gamla leksakståg i trä, men den fina kungaspegeln bär jag ner för det här är en prins och världens gulligaste barn. Tror han liknar självaste Carl-Philip Bernadotte.

Sen har jag hört de som säger att det inte finns något värre än ett städat hem. Ända sedan jag började få barn tills jag slutade, har jag städat och gnott. Inte för andras skull utan för vår egen, punkt slut! Tänk om jag skulle säga ”Ursäkta, jag har städat, men kom in ändå” när någon kommer på besök. Vanligt folk ser ändå ingen större skillnad hemma hos oss eftersom vi har så mycket prylar så att det upplevs som stökigt eller lite chickt bohemiskt, som jag skulle uttrycka det. Men jag VET att vi har rent och det ger mig tillfredsställelse och lust till så mycket mer. Så jag är definitivt inte stolt över den ostädade vinden eller mögel i brödlådan.
Jag köpte fyra spikmattor för priset av två och det är betydligt bättre än grus i sängen, om någon frågar mina tonåringar, men vi kanske är udda. Dansmänniskor kanske är lite annorlunda eftersom de använder sådant även när flugan har gått över. A och O är ändå flödet av det som sker i ett hem innanför väggarna oavsett om det är städat eller ostädat.

Hittills under sommaren har jag mest varit hemma och skrotat och fått saker och ting uträttat. Har förstås varit i Paris där jag gjorde några intressanta iakttagelser, men det kan jag kanske ta en annan gång.

Tycker egentligen att jag städar alldeles för mycket, men hinner knappt tänka färdigt förrän jag redan bär skräp till bilen. Också var det kökslådornas tur att få en omgång. Vanans makt är svår att bryta. Lika bra att vi accepterar oss själva och andra som vi är och drar största nytta av det.

De här första veckorna på sommarlovet har vi inte tänkt på någonting och det är min mirakelelexir. Barnen själva har levt utan klockans envisa minuter och jag med förstås. Bästa sättet till att få semesterkänslan att infinna sig. Bada, fotboll, kubb, golf, baka, äta, fika, leka med gamla Barbies är helt OK även för en tolv och femtonåring. Kan förstå om det utifrån verkar rörigt, men i leken bildas harmoni därför att de hinner leka färdigt, samtidigt som de lyssnar på måsarna och för att i nästa sväng ta ett dopp i sjön eller poolen.

Själv är jag övertygad om att Tehillas hyllade skådespelarinsats i Svinalängorna delvis är ett resultat av hennes möjlighet att ha fått leka. Som gamla damer brukar säga när de går förbi vårt hus och ser våra barn leka; ”Här leker de som barn gjorde förr.”

Glöm inte att sommaren är här även om det regnar lite mellan solstrålarna.

Svinalängorna kommer på Blue-Ray och DVD nu på onsdag. Köp eller hyr den!!

Vi minns nog alla vår barndoms somrar. Kommer ihåg alla varma bad. Sommarläger. Halmstad, Blötan, Mårdslycke och så glass på det. Alla vattenhinkar att bära till den lilla sommarstugan. För mig lyste solen mest hela tiden, även i regniga Halmstad. Funderar på vilka minnen våra barn själva kommer att bära med sig. Hos oss har det inte varit samma sak hela tiden. Det är inget som vi strävat efter, men jag har alltid velat att det skall upplevas mysigt ändå. När man är ledig skall det inte kännas som om man står på tå.
De senaste åren har Gotlands stränder och kullerstenar blivit våra barns somrar tack vare deras dansläger. Även om det innebär jobb och engagemang så har vi velat vara med där. Arbetsgemenskap är kul. Ingen människa mår bra av att sitta ensam på en öde ö. Visby däremot är fest och gemenskap.

Som sextonåring kände jag mig odödlig. Det farliga händer inte mig. Kontrollen var min, men jag var inte ens fyllda tjugotre när jag såg döden i vitögat. Matteus födelsedag höll på att bli min sista. Det hände så mycket och jag var så ung och nu var det livet som fick lära. När jag tänker efter hade det räckt med den hemska ansiktsförlamningen som jag fick ett och ett halvt år tidigare i samband med Temilias födelse. Ung mor drabbades av Facialis Parese då en nerv kommit i kläm i samband med havandeskapsförgiftning och den smärtan skrek i mig i över ett halvår. Jag bad en bön, två böner och flera; gode Gud hjälp mig! Tittade mig i spegeln. Grät. För halva ansiktet hängde och ingen kunde göra något mer än att försöka lindra. Jag fick lämna kontrollen. Alla fotografier från den tiden där jag var med slängde jag. Ville bara glömma, men när jag tänker på det nu, så finns det bara ett litet litet ärr kvar. Kraft från ovan tröstade mig i min stödkrage och ögonglob, men jag tror inte någon nybliven mamma i hela världen hade velat se ut och känna som jag gjorde. Kanske visades ändå den omsorgen i att min lilla tvåkilosbebis på BB var glupskast av alla. Bröstmjölken sprutade ut och ett hundra tjugo liter blev över till att mätta andra små prematura munnar! Här börjar jag på allvar att hålla ett öra mot marken och ett mot himlen.

Nu har det snart gått tjugosex år sedan dess, så purung är jag inte. Men bäst föredatumet är har inte gått ut ändå. Det innebär snarare att jag kan tillämpa mina erfarenheter på livets resa här och nu.

Jag har två stora intressen. Barn och kultur. För det mesta har dessa två inte handlat om vad jag själv skall uppnå utan snarare om andras förmågor. Det jag älskar mest är att förverkliga idéer. Göra det tillsammans med några. Alltför ofta sitter var och en i sin egen båt och kör sitt race. Men tillsammans kan vi – som det stod på vårt bröllopskort för tjugosju år sedan.

Hitta starka både musikaliska och andra uttrycksformer. Detta gör mig lycklig. Att förmedla livsglädje och inspiration. Jag har aldrig tänkt ge upp bara för att jag inte får göra TV-program. Har knappt börjat ännu. När jag växte upp tyckte min mamma och pappa att jag kunde satsa på mitt måleri, eller hjälpa behövande. Att gå på ett gymnasium för teaterintresserade blev inte aktuellt, för det fanns inte i hela Småland, där jag växte upp. När den stora studentdagen kom blev jag uppvaktad och firad stort av alla. Själv grät jag mest över att jag inte hade hittat rätt, att det skulle vara så svårt. Ingen människa i hela världen hade kunnat tolka dessa känslor åt mig. Redan här börjar en ung människa sitt sökande och jag känner starkt med alla studenter som åker runt på sina lastbilsflak i stan. Känner klumpen som finns i magen för så många. De sjunger och skriker att den ljusnande framtiden är deras även om många knappast tror på det. Jag tänker; sjung i alla fall för framtiden är verkligen Din och Din och Din. Jag vinkar och pekar på dessa okända. Det behöver inte vara sant det som står på en banderoll; ”Idag medvetslös – i morgon arbetslös.”
Alla behöver vi reflektera över livet med någon. Mycket handlar om att bli behandlad med respekt och värme, för då börjar vi blomma ut och våga ta för oss. Att vara trogen sin idé och gå sin egen väg. Jag som mogen kvinna har varit verksam och jobbat skift i många år. Som dansare hade jag gått i pension nu. Ett arbete är likafullt ett arbete, även om vi inte får så mycket i plånboken och att ha blivit skolad i god arbetsmoral är något av det bästa man kan få med sig in i vuxenlivet.
När jag ser Levi som också nu har tagit studenten, ser jag en ung man som omfamnar hela världen med stark tillförsikt och självkänsla. Snacka om att jag är lycklig. Och i morgon är det Juniors skolavslutning, så nu börjar äntligen sommarlovet på riktigt.

Träffade min coach Anne-Christine Blixt idag och det har redan gjort underverk. Tänkte, vem i allsin dar är hon, denna fantastiska människa? I sin rosa sjal som hänger runt hennes axlar utstrålar hon värme och säkerhet. Under dagen går vi bland annat igenom nyckeln till framgång och vad som är mitt mål. Hon ställer mig frågor som, vems jobb skulle jag vilja ha? Sök upp någon av dessa. Människor vill oftast dela med sig av sina erfarenheter. Sen gäller det att bestämma ett möte. Ingen blir anställd om man inte möts öga mot öga. Det låter så enkelt och jag vill. Men jag måste också lära mig att sälja mig själv. Hur svårt kan det vara när jag skulle kunna sälja mormors utslitna papiljotter? Kontakta hovet och erbjuda mina barns förmågor i olika sammanhang. Det skulle jag kunna göra om ni så väcker mig mitt i natten. Den största anledningen till att jag själv inte tycker att jag har så mycket att komma med är att det inte har funnits tid för MIG. Därför blir det svårt att sälja sig själv.
Samtidigt skäms jag inte för att mina barns lycka också har blivit min lycka. Jag har samtidigt hittat arbetsplatser och möjligheter som jag annars aldrig hade vetat om. Det är till exempel hur många människor som helst inblandade bakom en film och där finns också bland de mysigaste människorna jag har mött.
Det bästa med mig måste väl vara att jag är flexibel och en möjlighetstänkare. Det sämsta att jag har svårt att sätta ett professionellt värde på det jag gör och kan. På eftermiddagen fylls min kropp av en andäktig känsla att nu är stunden kommen. I detta lilla rum, snett emot slottet, står jag och skall presentera mig inför gruppen. Jag hämtar ett glas vatten. Känner mig inte nervös, men vet inte var jag skall börja. På handen har jag skrivit ”Visionär”, så jag säger; ”hej jag heter Nina Blad och är en visionär och drömmare”. Sen brister det. Dessa stora känslor av att stunden är inne, om så bara för mig, knackar på.
”Jag har åtta barn som jag har stöttat och hjälpt i alla år. Ikväll dansar tre av dem soloroller på Operan här intill.”
Min publik börjar leta efter näsdukar till rödgråtna mig. Jag hade förstås tänkt säga så mycket mer, men det behövs inte. För det här är jag. Mina tårar berättar om min hängivenhet och passion. Jag skulle tro att det är det förväntansfulla som stockar sig.
Drömmar är till för att infrias. Jag tror att de signalerna gick fram.
Ett är säkert när jag börjar närma mig 70 tänker jag vara som hon!