Våga var negativ – eller?

Våga vara negativ, så blir du aldrig besviken utan varje sak som lyckas blir en positiv överraskning. Dessutom blir du också populär bland folk i Sverige. Säg bara: ”Nu är vi här och så får vi se vad det blir av detta”. I vanliga fall hade jag sagt att det är lättsinnigt trams, men jag avundas de som kan ta livet på det viset. De är nöjda med det de har och strävar inte efter något bättre. Allt som eventuellt sker blir en överraskning. Följdfrågan blir hur kommer jag dit? Räcker mental träning, fast åt det motsatta hållet?

Det behövs visst både positivt och negativt för att skapa spänning och energi ur en strömkälla.

När du är besviken över ett misslyckande så säger folk:

”Det var nog inte meningen. Det kommer något som är ännu bättre”

Skitsnack. Det kan ju lika gärna komma något som är sämre också.

Vart vill jag komma med det här? Måste jag ha ett mål för att kasta ur mig detta ingenting? Jag är beredd att hålla med om att det för det mesta inte blir som man har tänkt sig. Att leta i detta nonsens framstår mest som ett desperat försök att skapa mening i missmodet.

Fritt fall kallas det. Kön ringlar sig lång på Grönan för att få känna den hissnande okontrollerbara känslan som det åstadkommer. Betala pengar för detta rus om så för bara några korta sekunder. Löjligt och knäppt. Vi som upplevt fritt fall i verkliga livet vet att det inte är något att sträva efter. Det känns också lite opassande i början på det nya året. Bättre att ge sig ut på picknick denna soliga vinterdag.  En klart mycket bättre åtgärd. Rykande effekt. Varm choklad och bullar löser de värsta grubblerierna.  Räcker inte det blir det korvgrillning ute i snövallen imorgon. 

 Konstnärlig frihet föder depp emellanåt. Vem människa håller sig mitt på vägen hela tiden? Att gå omkring och vara konstant misstrogen är knappast min melodi. Om två veckor är det guldbaggegala och Tehilla är nominerad. Om tre veckor åker Levi ner till Lausanne där han är uttagen att tävla i en stor internationell danstävling. I morgon kommer expressen hit och intervjuar Tehilla. Skulle jag inte ha trott att saker och ting kan hända hade det aldrig hänt, för saker händer inte bara som trissreklamen säger. Kanske för ett litet fåtal. Men jag tycker livet är för värdefullt för att bara hoppas på den där lilla slumpen som då blir orsaken till om jag lyckas eller ej. Dessutom är det inte farligt att misslyckas ibland.

Kanhända finns det en tjusning i att ovetande bli överraskad, men jag kommer i alla fall inte peppa mina barn i den negativa riktningen de närmaste tre veckorna.

Tehilla nominerad till Guldbagge för bästa kvinnliga biroll!!

Förstasidan på SvD’s kulturbilaga säger väl allt om läget:

Svinalängorna får hela åtta nomineringar på guldbaggegalan 2011. Bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll, bästa kvinnliga biroll 2st, bästa manus och bästa foto.

Men det bästa av allt är att Tehilla är med också.

Pernilla August utmärker sig som den största stjärnan. Hon är nominerad både som bästa regi, bästa manus och bästa skådis (för Miss Kicki). Jag vet. Pernilla är helt otroligt underbar!

Tack Pernilla för att du såg Tehilla den där dagen på filmhuset.

Guldbaggegalan kommer att hållas den 24:e januari.

Det kommer förstås ett antal noteringar i tidningarna också:

DN, Expressen, SvD, SvD, Skånskan, LT,

Gott nytt 2011!

Ett helt nytt år med nya möjligheter. Nu gäller det att livet inte stannar upp vid bra tankar utan att det också blir ord och handling. Att kunna fortsätta tro på den bild jag målat upp.

Vi som inte brukar skriva listor eller ge nyårslöften speciellt ofta kanske borde börja göra det, men jag hatar listor. Det borde finnas andra sätt att fokusera på det man vill uppnå. Jag vet att det bara är genom delmål som man kommer framåt. Jag håller fast vid att det ändå går att tänka på allt bra som har hänt och händer i stället för att behöva skriva ner allt. Här är kruxet. Jag vill hellre prata om de positiva möjligheterna än det motsatta, samtidigt anses man mer trovärdig om man delar med sig av motgångarna snarare än av framgångarna. Samtidigt skall man lära sig av sina misstag, men vad är vitsen med att basunera ut dem?

Jag kan säga att det nu avslutade året har varit ett roligt år, men som vanligt har jag inte haft så mycket tid för mig själv och därför faller jag på första punkten, eftersom många av de där coacherna anser att just det är nyckeln till förändring. Det har fått gå ändå.

Inför 2011 tycker jag att jag borde knalla upp till något produktionsbolag eller SVT och säga ”Här har ni oss”. Så prio 1 för 2011 är att våga kasta sig ut. Längtar du också efter det, så föreslår jag dig att se dig själv i det där drömprojektet, livssituationen, bjuda på dig själv för då kommer det en uppsjö av kreativa lösningar.

2011 är det året då jag tänker vara stolt över att mina barn får vara ”ett bidrag till svenskt kulturliv”, som det stod i Rufus rekommendationsbrev från koreografen Per Isberg.

För att ha varit uthålliga har det krävts mer än dårskap. Som nu i julas när vi mitt i julfirandet i Småland fick packa ihop oss och åka hem. Tre av barnen skulle infinna sig kl 11.00 dagen efter annandagen på kungliga Operan i Stockholm. Det var en order. Bra var att vi ändå hann med sista släktkalaset och lyckades dra hem en släpkärra full med vedklabbar, som är dyra som guldtackor här i Stockholm. Sen har rep och föreställningar avlöst varandra hela veckan. I kväll var sista julföreställningen av succén Nötknäpparen.

God fortsättning till alla!

Jag tänker fortsätta att ha mina förhoppningar.

Juletid och lektörsutlåtande

Jag vet att det runt juletid hos många kan infinna sig tröttsamma känslor. Jag är inget undantag. Men jag tänker inte gripas av panik över att vi inte har köpt julklappar än eller för att värmen i bilen är paj, vilket medför att man måste skrapa febrilt för att ha utsikt. Inte går det ta ner rutorna heller eftersom de är fastfrusna. Man skulle kunna säga att vi är rätt så insnöade. Äntligen fattar jag varför jag har så ont i armarna. Det är allt snöskottande.

Hur skall man hinna göra så mycket mat som skall ätas upp på en och samma dag. Det blir trixigt. Jag gjorde jättegoda julköttbullar. Redan slut. Goda lusssebullar. Slut. Hembakade kakor. Slut. Ägghalvor, sill och knäck. Allt är redan uppätet.

Så jag har bestämt mig för att själva lusten och matglädjen inte behöver vänta till julafton – en speciell dag. På julafton är det däremot final och det är mat då också. Pappas och mammas bästa julbord.

Nu. Tack till alla som har röstat på mig i Årets Manus. Jag gick vidare tillsammans med två andra och nu skall juryn bestämma vilken bok som blir Årets Manus 2010.
Mamager fick sitt lektörsutlåtande idag. Jag blev jätteglad av det. Det var guld värt. Det var precis det här jag behövde höra. Positiv konstruktiv kritik. Egentligen tycker jag att det  är fantastiskt att jag fått förmånen att skriva berättelser från vårt liv och att de blir uppmärksammade på detta sätt.

Troligtvis bor det en författare i mig.

Rösta på Mamager i Årets Manus

Nu kan du hjälpa mig att få min bok Mamager publicerad.

I november vann jag Månadens Manus och gick till årsfinal. De tre böcker som får flest röster i Årets Manus kommer att gå vidare till jurybedömning. Juryn korar Årets Manus 2010.

Responsen från Sveriges skönaste familjer har gjort att jag tänker ta tag i det här igen och försöka få boken publicerad. Vinnaren av Årets manus får ett utgivarpaket, så att boken kommer i tryck.

Du som läser min blogg eller tycker om Sveriges skönaste familjer gillar nog boken också, eftersom den handlar om samma saker, så gå gärna in och rösta. Man behöver registrera sig som användare på Kapitel1.se, men det är lätt. Sen är det bara att rösta.

Kom gärna med feedback. Jag är glad åt all konstruktiv kritik som jag kan få.

Klicka på boken så kan du läsa (och rösta):

Jag gjorde en trailer om boken inför förra tävlingen och den funkar fortfarande (även om det står Bok-SM 2009).

Svinalängorna och Tehilla får lysande recensioner på premiärdagen

Det är klart att man blir överväldigad av så fina recensioner och att i princip alla uppmärksammar Tehillas insats på ett så fantastiskt sätt. Men när några börjar prata om guldbaggar, så är det väl för mycket att ens våga hoppas på? Jag var ändå lite rädd för att Tehillas insats skulle passera ganska omärkt förbi eftersom “barn”skådisar i Sverige inte alltid får det erkännande som de är värda, men ingen som ser henne kan egentligen missa det.

Flera av tidningarna ser även filmen som en viktig röst för barns utsatthet. Stödet som Nordic Film ger till BRIS är förstås en del i detta.

Sundsvalls tidning ger betyget 5 av 5 och tar upp de viktiga frågorna om föräldraskap och alkohol på ett vidare plan:

”De scener där den unga Leena sänker hälften av sin lillebrors huvud under vattnet i badkaret för att han ska slippa höra skriken och slagen är bland det starkaste jag sett på en bioduk på länge.
Tehilla Blad, som spelar 9-åriga Leena, är så kolossalt övertygande att jag vill ge henne en guldbagge för bästa biroll på en gång. Hon förmedlar precist ett barns obegripliga styrka att försöka hålla ihop en familj i upplösning. Hon städar, torkar spyor, plockar bort flaskor, klär på sin lillebror och ser till att han får mat.
Det värsta är att det faktiskt såg ut, och ser ut, så här i många hem. Man kan bli nykterist för mindre.
….
Svinalängornas främsta förtjänst är nog ändå hur viktigt det är att ha – och att vara – bra föräldrar. Det spelar ingen roll att det är en självklarhet, det kan inte sägas nog ofta.”

Dalarnas tidningar ger 4 av 5 möjliga dalahästar till filmen, men vill ge Tehilla en hel skottkärra med guldbaggar:

”Berättelsen har en oerhörd nerv, framförallt i tillbakablickarna. Tehilla Blad (spelade den unga Lisbeth Salander i Millenium filmerna) som spelar den unga Leena gör det med en häpnadsväckande övertygelse. Hennes rakryggade men samtidigt sköra gestaltning är det starkaste du kan se på en bioduk just nu. Fick jag bestämma skulle jag ge henne en hel skottkärra guldbaggar.”

DN: Betyg: 4 av 5

”Flickan Leena, i Tehilla Blads gripande, klarsynta lilla gestalt, är ett maskrosbarn som tappert försöker skydda sig själv och sin lille stumme bror medan föräldrarna allt oftare super sig tillbaka till apstadiet…
Den skickligt tidstypiska och vardagsrealistiska iscensättningen står i fin samklang med det välregisserade och sammanhållna skådespeleriet…. Det gäller inte minst lilla Leena, spelad av Tehilla Blad, vars allvarliga och tärda lilla ansikte säger allt om förflutna och kommande katastrofer. Även föräldrarna, Outi Mäenpää och Ville Virtanen, är lysande som oberäkneliga – någon gång charmant levnadsglada – slavar under spriten. Sällan har barns utsatthet för vuxnas missbruk gjort så ont på film.”

Nöjesbladet Betyg: 4+ av 5

”Allt är mycket välspelat och gripande, inte minst av Tehilla Blad som unga Leena. Den som sett Millennium-filmerna har också sett den uttrycksfulla Tehilla Blad som en yngre version av Lisbeth Salander.
Svinalängorna är en gripande filmatisering som i bilder berättar lika slående som romanen. ”

Smålandsposten:

”Tehilla Blad som den unga Leena är lysande bra när hon försöker parera föräldrarnas supande, skydda sin lillebror och samtidigt värna sig själv.”

Frihet Betyg: 5 av 5

”Noomi Rapaces och Tehilla Blads dialog fungerar som ett kompromisslöst slag i magen.”

Dubbningshemsidan Betyg: 7 av 10

”Fotot är utmärkt, och filmen erbjuder ett starkt och effektivt bildspråk som ger en fin stämning och spänning i bilden. Skådespelarinsatserna är överlag utmärkta, och de allra flesta gör mycket bra ifrån sig. … Tehilla Blad är ett riktigt fynd som Lena som barn, och spelar mycket övertygande och trovärdigt. Hon är dessutom relativt lik Noomi och bibehåller liknande minspel, varför det hela tiden känns som samma person på ett sällsynt lyckat sätt. Det är mycket imponerande, och jag är övertygad om att Tehilla har en ljus framtid inom branschen.”

Expressen ger dessutom Tehilla fyra getingar för sin skådespelarinsats

”Tehilla Blad. Spelade Lisbeth Salander som liten i “Millennium” men får mer utrymme här. Och tack för det. Tehilla, övriga skådisbarn, är så duktiga med ett naturligt spel som mycket väl matchar de vuxnas. Det är sällsynt i svensk film.”

Att fantastiske Ville Virtanen inte fick något getingbetyg är däremot märkligt.

Lovefilm Betyg 4 av 5

“Den unga Leena spelas av helt otroligt duktiga Tehilla Blad, som även spelade en ung Noomi i Millenniumtrilogin.
Alla skådespelarna gör en strålande insats och även om Noomi Rapace är det största namnet på affischerna är det Tehilla Blad som förtjänar den största elogen tillsammans med finska skådespelerskan Outi Mäenpää, som spelar mamman lika perfekt sprudlande glad och kärleksfull som försummande alkoholist. För mig är det här utan tvekan årets svenska film.”

Kvällsposten berömmer och imponeras:

“Ännu närmare hjärtat lägger sig dock Tehilla Blad i rollen som Leena som barn.”

Gefle Dagblad ger en femma på tärningen och skriver

“Utan skickliga, välspelande och trovärdiga aktörer hade det givetvis inte gått. Barnet Leena gestaltas av Tehilla Blad och ännu en gång (”Hämnden” senast) frapperas jag av hur regissörer lyckas hitta fynd i de lägre åldersgrupperna.”

Samtliga fem huvudrollsinehavare rosas av Barometern:

“Med närgången och nervig kamera fångar hon den surt stinkande sunkigheten i lägenhet, och visar hur lilla Leenas känsliga ansikte speglar allt som sker omkring henne. Flickan spelas för övrigt suveränt av Tehilla Blad.
Noomi Rapace räddade Millenium-filmerna med sin blotta närvaro. Här får hon chansen att visa upp hela sitt imponerande register. Ola Rapace är inte mycket sämre i rollen som hennes make. Och skrämmande övertygande är Outi Mäenpää och Ville Virtanen som de krökande och tafatt försökande föräldrarna.”

Värmlands Folkblad ger filmen en femma:

“Outi Mäenpää och Ville Virtanen som spelar föräldrarna är fantastiska i sina inlevelsefulla rolltolkningar.

Det är även Tehilla Blad och Noomi Rapace. Båda två har ett återhållsamt spel där små gester förmedlar stora känslor.

… Det är skickligt spelat och berättat och typiskt för hela filmen. Små detaljer som levandegör några gripande livsöden.”

Culture Club undrar om inte det här är Årets Bästa Film:

“De många barnrollerna i filmen görs uteslutande bra, med Tehilla Blad (Leena) som den klarast lysande stjärnan.”

och slutligen Pernilla Augusts egna ord om Tehilla i Ystads Allehanda:

“Hon är så professionell. Och hon har också ett sånt allvar. Det lyser ju bara om henne.”

och tack till Helena Danielsson för att du gjort detta möjligt.

En toppenkväll i Simrishamn

Jag hade inte förväntat mig att även Tobbe och jag skulle gå upp på scenen, men så ville skåningarna ha det. Vi fick presentera oss alla och producenten Ralf Karlsson gav en kort beskrivning och historik om hur filmen kommit till. Han har producerat sexton filmer, så han är proffs.

Sen drar Svinalängorna igång. Jag skulle vilja säga att ju mer man ser den här filmen desto mer ser man hur välgjord och äkta den är. Jag blir åter gripen av lilla Leenas mod och hopp om att det skall bli bättre. Hennes beskyddarinstinkt för lille Sakari är så otroligt fint skildrat.

Mottagandet var ett helt annat än vid tidigare visningar. Två hundra femtio personer satt i tystnad och begrundande familjedramat de nyss blivit delaktiga i. Först när vi kom upp på scen igen brakade applåderna loss. Tehilla tog min hand och jag tryckte den hårt. Nu var det henne som strålkastarljuset riktade sig mot. Tänk på att du är som en konferencier i skolan, hade jag sagt till henne innan. När olika frågor kom kändes det hur äkta och ärligt hon svarade. Det märktes att hon växte när hon vågade.

Efteråt var det mingel och det var både roligt och trevligt att prata med alla människor som hade tagit sig till Grand i Simrishamn för att se Svinalängorna några dagar innan den stora Sverigepremiären.