Hela familjen är precis hemkommen från vår första krogshow. Nu har jag fått ännu en vision. Hamburger Börs nästa. Måste ta reda på hur man kommer dit, men sånt är bara för kändisar, så det får vi väl bli då.

Det var i alla fall succé ikväll. Gästerna gillade både oss och maten. Vi kände faktiskt att det var ”tack för sällskapet” när vi åkte.

Nu är jag trött och alla sover. I morgon är det redan Luciaföreställningar på balettskolan. Och jag skall baka lussebullar.

Jag borde inte tycka att det är pinsamt att vinna en författartävling, men det gör jag. Jag har visserligen inte vunnit hela tävlingen, men jag vann ändå Månadens Manus på Kapitel1.se för november och kvalificerar mig därför till Årets Manus som börjar idag.

Jag började skriva min bok eftersom det vara ett bra sätt att hålla reda på lite vad som hände och vad vi gjorde. Jag såg nu på nätet att det finns spökskrivare som marknadsför att ge bort sina memoarer i julklapp, vilket förstås är en lysande idé. Det visar sig ändå att det kanske inte var en så dum idé att skriva Mamager som ändå är en mammas självbiografi. Vem vet, jag kanske har legat före min tid. I och med det så kan tiden bli min just nu. Att skriva en bok om sina egna barn och att jag tycker att det är en självklarhet att uppmuntra den kreativa sidan, kanske nu ligger helt rätt i tiden.

Jag ber inte om ursäkt för att ni kunde följa en bit av våra liv i TV och att vi därmed kunde bli till inspiration för många. Därför vet jag att den här boken kommer att hitta sina läsare.

Tusen tack till dig som tog dig tid att rösta på Mamager.

Nu gick jag faktiskt till årsfinal och den tävlingen har börjat, så glöm inte att rösta nu igen. Klicka på boken här till vänster, så kan du läsa och rösta.

Saker och ting måste ha tid att sjunka ner. Det är inte lätt när det hela tiden pågår olika skeden. December månad tycker jag själv är den mest intensiva tiden i vår familj. Det är många avslutningar, genrep, luciaföreställningar med mera. Hör man hjärtat pulsera i öronen vet man att det är dags att sätta sig ner.

I dag har jag ont i knäet. Igår när jag var på väg till Juniors dans fastnade min fot i en elkabel som låg i snön över Östermalmstorg. Jag trillade pladask och spillde ut hela Juniors pappersmugg med dricka. Vanligt folk på landet hade frågat hur det gick och om jag behövde hjälp, men den kommentaren tycks inte gälla bland Östermalmarna. En riktig snobb i trettioårsåldern gick förbi och fällde kommentaren;

”Här på Östermalm skräpar vi inte ner.”

När Tobbe hade hjälpt mig upp så frågade killen honom;

”Ni plockar väl upp det där?”

Nu skall jag inte dra alla över en kam, men är det så här på Östermalm att alla skall stå på rad och vara som välordnade statister i ett skådespel, så är det inget för mig. Jag gillar inte översittartyper som ser ner på andra. Det kan förstöra en hel dag.

I helgen hann vi med att gå till Fotografiska museet med trevliga vänner och inspiration infann sig. Det är sådant som överväger tråkiga och irriterande personer.

Det finns något vilsamt i att vakna först i ett stilla hus när alla andra fortfarande sover. Att tyst stiga upp, ta på sig sin morgonrock, för att krypa upp i fåtöljen och bara lyssna. Våra skolterminer verkar snurra fortare och fortare nu för tiden. Helt plötsligt är det December som står i hallen, vilket medför en explosion av allt som skall hända. Likt den första överraskningen när snön kommer. Men oj! Inte redan väl? Jo, nu är det adventsljusstakarnas och julstjärnornas tid. En massa arbete och det gäller att ha kraft att göra mysigt, när riktig julstämning skall fixas till. Klart är att det skall bli som det brukar. Tomtemor och tomtefar vet sin plats. Den stora vita julstjärnan i fönstret lyser redan så fint. Lika juligt doftar min utslagna vita hyacint. Köksklockan tickar tyst. Idag är det första ljuset som skall tändas.

Sitter på en kinarestaurang och äter lunch med min käre man. Paparattzi står utanför och trängs … NOT.

Funderar snarare på om det är bättre att skapa en image av otillgänglighet och lite mystik. Divalater säljer. De folkliga blir visserligen omtyckta, men oftast inte några megastjärnor i folks ögon här hemma. Man vill väl kunna fly bort i drömmarna från vardagstristessen? Därför blir de som behåller sin vardaglighet trots kändisskap inte lika spännande.

Det här är bara en iakttagelse, en liten ”spaning” och vi är ju inga megastjärnor och har inga ambitioner att bli heller, men när jag nu har träffat på en del olika typer av kändisar, så kan jag bara konstatera att det finns skillnader.

Jag hörde Tuva Novotny i en intervju. Hon hade gärna velat byta telefonnummer med Julia Roberts när hon spelade tillsammans med henne i ”Love, Pray and Eat”. (Ni som inte har sett den, gå och se den. Den är underbar.) Men inte ens Tuva som själv är skådespelare vågade fråga om en sån enkel sak. För Julia Roberts är inte ”vanlig”.

Oj, jag ser visst att jag har gått upp i toppen av boktävlingen Månadens Manus på Kapilet1.se

In och rösta nu alla som gillar min familj!

Jag har aldrig påstått att jag är perfekt, men det finns en kärna som det växer ur. Röstaaa!

Jag har funderat på att sätta ihop en fotoutställning av det omfattande material av bilder som jag har tagit under årens lopp. Konsten är att kunna använda det man har och göra något av det som är tillgängligt och intressant utanför den egna sfären. Det vet väl alla hur lätt allting bara mal på, därför är det här mitt sätt att göra uppror mot uppfattningen att vissa saker inte är tillåtna inom konsten. Hur intressant är DITT liv egentligen? Men är andra barn och familjer mer intressanta än de egna? Är det mer professionellt att dokumentera omgivningen än det närmaste. För den kritiken kommer jag att få, men jag är beredd att ta den.

Det finns ju fantastiska exempel på konstnärer som har använt det egna materialet och blivit berömda på det. Vem ifrågasätter målningarna på Carl Larssons familj eller Claude Monets trädgård? Det handlar inte om storhetsvansinne eller om narcissism utan om lust, kreativitet och glädje över det som finns runt omkring.

Vinsten är att våra barn mår bra av det vi har gjort tillsammans. Grunden och drivkraften har aldrig varit någon annan även om vissa försöker tolka in självhävdelse och annat i det de ser.

I det avslutande programmet igår hade jag inget hellre önskat än att de skulle ha fokuserat på barnen, hur roligt syskon kan ha i en stad som Venedig och den spontana övningen vid medelhavets sandstrand inför kvällens mingelparty där de gjorde ett fantastiskt uppträdande så där enkelt, unplugged och basic. Helt kort, äkta. Det var något som vi alla tyckte var störtskönt.