Det är klart att man funderar på hur folk har upplevt programmet. Att visa ansiktet och kanske tappa det, som till exempel när jag skulle prata med prinsessan Christina. Egentligen hade Levi verkligen tryckt på att vi skulle göra det. Några veckor tidigare hade han pratat lite med Kronprinsessan Victoria efter en föreställning, men han kom inte för sig att fråga då och det grämde han sig lite för.

Nu får ju en del för sig att det var jag som pushade och ville detta. Att det dessutom är pinsamt och framfusigt att slänga sig på kändisar och kungligheter på detta viset, gör inte saken bättre i vissa ögon. Men tar man inte för sig i livet, så blir det inget. Saker ramlar inte över en. Man har ju faktiskt valmöjligheter och får använda det förstånd man har, men också den frimodighet som finns. Inget att skämmas  för och man måste våga. Vi har oftast vunnit på det, att våga.

Som väl är finns det andra bloggar att titta på när man vill bli uppmuntrad och inte nerdragen av de fåtal som utrycker att jag är pinsam. Tjugofyraåriga Veronica gjorde mig jätteglad med sitt blogginlägg och kommentaren från Anna i mitt förra inlägg gör att man gärna fortsätter att dela med sig. Ja, alla ni som har kommenterat här gör mig jätteglad. Tusen tack!

Om någon undrar så är mitt råd att gå på magkänslan. Den första innan “men inte kan man väl” träder in och stoppar. För det där är bara Jante som dyker upp. Prinsessor använder också sin magkänsla och på det viset uppstår kontakt som ibland leder vidare till något större.

Jag bjuder gärna på mig själv för det blir också rolig TV. Det är helt OK att sitta och undra “men inte skall hon..”. Det är nyttigt att reagera. Det kanske ger en tankeställare vad man själv har gjort med sina drömmar och hur man bedömer andra när de gör saker man själv inte vågar.

Det finns en del TV-proffs som verkligen får vara sig själva och gör saker som är “pinsamma” egentligen, men det anses helt OK. Sådana som Felix Herngren, Bob Hansson, Kristian Luuk med flera. Killar jag gillar. Kan inte komma på någon tjej just nu, utom när de är komiker förstås.

Jag har fått höra det hela livet. Redan som barn fanns det lärare och andra vuxna som ville trycka ner mig i skoskaften för att hindra mig att använda min personlighet och visa mina känslor. Men jag vägrar att anpassa mig till det accepterade mönstret. Jag är en glad Pippi Långstrump och en flygande Mary Poppins.

Lästips.
Läs gärna kapitlet om Jantelagen i min bok Mamager.

Hej hopp!

Här kommer en kort videokommentar till första delen av Sveriges Skönaste Familjer:

och du som missade avsnittet kan se det här

Sveriges skönaste familjer del 1

En journalist ringde idag. Jag hade legat som en gädda i vassen och lurat. Jag tror att han blev lite överrumplad av att prata med mig. Han sa inte så mycket i alla fall. Att någon kan tro att skolbarn är hemma mitt på dagen fattar jag däremot inte. Som tur var hade Zac hunnit stiga innanför dörren. Han var egentligen inne i att klippa film och jag tyckte att han skulle ägna lite mer uppmärksamhet till frågorna.

“Äh, det är bara de där gamla vanliga, typ hur det känns att liknas vid familjen von Trapp.”

Zac svarade lite undflyende och jag hörde hur han försökte vidga tanken, men den kom inte riktigt till skott. Jag vet ju att han menar att en människa är så mycket mer än att bara stoppas in i en schablon.

När intervjun var avslutat tyckte jag att vi skulle diskutera igenom det här om vad de ursprungliga von Trapparna stod för och vad de kom ifrån. Vi började googla och ta reda på fakta. Musikalen bygger på en sann historia hämtad från Maria von Trapps självbiografiska berättelser.

Det är så lätt att bara stanna vid de sju barnen som sjöng så vackert och vid musikalen. Men vi tycks glömma det som verkligen påverkade deras liv. Med tanke på främlingsfientligheten som på nytt har dragit in även över vårt land mer öppet, så behöver vi kanske påminna oss om att den här familjen stod för så mycket mer. Några som vågade säga nej till rasism och riskera sina liv. Därmed tvingades de överge sitt hem och fly hals över huvud för att pappan vägrade gå in under nazisternas krav att tjänstgöra som befäl över tyska flottan..

Zac känner sig besviken över att han inte kunde komma på det här tidigare och relatera till detta när han intervjuades redan i TV-soffan. För frågorna stannar oftast vid det musikaliska, som visserligen för den familjen var uppenbar (de fick uppträda över hela världen), men det underliggande engagemanget för allas lika värde faller i glömska.

Jag flyger runt i köket full av entusiasm. Skäms lite själv också för att jag inte bejakade den här kopplingen, fast de har sjungit de här sångerna ur “Sound of Music” så länge.

Jag känner mig hedrad när någon vill kalla oss för familjen von Trapp. Det handlar inte bara om de skönsjungande barnen. Det här är livet.

Tack för Edelweiss

Vi tog en tyst minut mot främlingsfientligheten här hemma i köket.

/Nina

Nu har vi gjort det sista programmet till “Sveriges Skönaste Familjer” och det är inget mindre än en resa ner till Filmfestivalen i Venedig. Jag hoppas att ni skall känna hur roligt vi har haft det och den nerv som finns i familjen. Kanske kan vi så småningom vara med att leta upp ännu fler sköna familjer. Jag vet att det finns många sådana runt om i Sverige.

Det är härligt att ha fått vara med om att skapa ett feelgood-program. Hoppas att det går fram i rutan. Det är omöjligt att gå och tänka på vad som sagts eller borde ha sagts, för det är mycket som händer under en lång inspelningsperiod. Sen funderar jag likafullt på varför det hamnar så mycket saker i min väska jämt, eller varför jag tror att det skall dyka upp farliga gubbar på bensinstationer eller varför en polis helt oregisserat måste köra upp framför mig när jag är stressad och har bråttom till en casting med Tehilla. Egentligen är det inte svårt att köra i Stockholm, men just den här dagen var det som om hela stan var ute. Dessutom var det jättevarmt och luftkonditioneringen trasig.

Kanske bottnar en del av detta i mina rädslor för att det finns människor som skulle kunna göra någon illa, men de allra flesta är snälla och slår inte alls ihjäl folk med stekpannor.

Skulle bara hjälpa Tehilla att få ett annat klädskåp i sitt rum. Behövde målas. Blev gult och rött. Hennes gamla flyttas ut. Alphas fönster håller på att målas. Hon kommer på att hennes kläder också behöver större utrymme. Det lilla skåpet flyttas ut. Bärs upp till Zacharias rum. Där stänger jag dörren. Hänger upp skylten; Städa!

Kylskåpet torkas ut och rensas. Rufus dammsuger och rensar även i sin röra. Han ramlar ner från en pianostol. Skvätter ner tapet och golv med målarfärg. Akututryckning. Påstår sig nu behöva ett skrivbord till skolstarten. Chesterfieldfåtöljen kånkas upp för trappan. Byter plats med det oanvända skrivbordet. Städar bort allt som gömts under. Hopvikta kläder som ligger ovanpå plockas undan.

Levi skrapar sina två fönster som snart skall målas.

Hittar ett pärldraperi på vinden. Borras upp. Lyfter bort en dörr. Vill inte gå med på att göra i ordning alla barnens rum samtidigt, men inspirationen till varandra gavs lika snabbt som svalorna leker i vinden.  Disponera egen tid är det inte tal om. Det här blev för mycket på en enda dag. Dessutom måste bilen fixas, räkningar betalas, golvet dammsugas.

Lagar raskt middag. Slänger sopor. Flickorna bakar en blåbärspaj av blåbären de plockat. Det är söndagen den första augusti 2010. Om en månad är vi på väg till Venedig. Det är ett annat liv det.