Inatt somnar jag med dessa bilder på min näthinna. Några visioner och reflektioner över livet. Vad hade livet vart utan alla barn. Hela deras uppväxt har vart präglad av musik och dans. Det blev en livstil och ja, jag tappade kontrollen, in i det kreativa mysteriet. Mor lurade dem att tro att allt är möjligt, om vi bara jobbar hårt. Ibland räcker det inte, säger folk. Men det ska vi inte bry oss om. För om det är några som kommer att lyckas så är det ni säger jag då. Gonatt! 
Idag är det min födelsedag och gratulationerna rasar in på fejjan. Denna underbara känsla att bli bekräftad på FB. Alla är värda att få känna sig som en stjärna åtminstone en gång om året. Det fina är att jag själv också blir påmind om dessa människor som gratulerar. Vi är alltså inte isolerade öar. Bort med det.
Barnaskaran som gratulerar mig här hemma på morgonen blir däremot mindre och mindre för varje år. Men det gör faktiskt inte så mycket. Ikväll är huset fullt igen.
I morse funderade jag på en tanke då en situation uppstod. Vi struntar i själva situationen annars skulle jag aldrig komma till saken. Efter att ha levt i femtio år kan jag sammanfatta mig själv i ett enda ord. Jag är en pragmatiker som fokuserar på handlingar och dess praktiska konsekvenser. Hur genomförbara, funktionella och användbara ens idéer, ord och handlingar är. Jag följer egentligen inga principer förutom att jag har en grundläggande medmänsklighet. Jag är beredd att ändra mina tankar utifrån den praktiska situationen. Jag anser också att nöden har ingen lag.
Jag anser att det kan vara bra att pröva sina tankar och sin livsfilosofi och så har vi också fostrat våra barn. Livet är inte statiskt men kärleken är gränslös. Genom alla mina barn fick jag ett stort hjärta.
Love is a source of bliss and infinity.
