I Stockholm har jag min familj. Efter några intensiva påskdagar är det dags att få vila ut och ja, då är påsken nästan slut. För visst är det så, att vi tycks höja ribban hela tiden för vad som ska hinnas med. Mitt i alltihopa tvingade jag min man att byta toalettstol eftersom den gamla gick sönder. För det är nästan omöjligt att vara uppåt 20 personer med en toa. Eller ingenting är väl omöjligt.  Det finns värre saker. Han fixade det iallafall. Jag är heller inte personen som spar på krutet. Här har vi haft smörgåsbord med springande gäster, fiskedamm, diskussioner och stoj intill sena timmen. Jag gillar tanken om det obegränsade och att leka. Den friheten är ett sinnestillstånd. Snart ska jag åka och klättra med några av kidsen sen ska vi på kalas och ikväll kommer några gäster. Många av våra vänner med utflugna barn har det betydligt lugnare. Men jag är inte där än. När jag tänker efter så vet jag inte om jag längtar efter det heller. Men hela påsken har jag gått och längtat efter något som jag inte finner ord för. Min väninna flög till Barcelona, en åkte till landet, andra har tränat. Det är då jag också känner att jag behöver vidga mina vyer lite. Inte bara same same även om min familj är världens mysigaste. Jag behöver alltså stanna upp samtidigt som jag behöver ut och flyga. Hur nu det går ihop. Men nu är det lunch så nu har jag inte tid att fundera mer. Följde förstås Kerstin Thorvalls serie med spänning i dagarna tre och trots att jag är helt annorlunda, kände jag igen mig så otroligt mycket. Kvinnor som vågar sticka ut passar mig extra bra. Här kommer några bilder hur vi har haft det under påsk?Kram