Idag har jag befunnit mig i ett läge där jag till slut blev tvungen att koppla in autopiloten. När förväntan och missförstånd hänger i luften som ett nervöst snöoväder känns det klokast att dra ner vintermössan. Fattar inte alls varför vi människor istället för att umgås och ha det trevligt hamnar i samma gamla konflikter. Min familj är inget undantag. Hur det är möjligt att slänga ur sig så mycket dumheter en dag är svårt att förstå. Till slut fick iallafall jag nog och sa att om vi inte kan vara vänner då blir det inga fler middagar eller besök. Kan vi inte säga nåt gott då håller vi tyst. Sen åkte vi och åt en god middag hos Jamie Oliver och hade det trevligt. Då var luften färdigrensad. Maybe this is Christmas?
Luften gick ur både min man, svärmor och vi blev alla osams. Rätt typiskt va! Jojo, vi ska träffas över julen men annars knappt alls under året. Trots allt säger vi oss älska relationer. Vanligtvis berättar jag inte om det negativa. Men ikväll när jag tittat från point of view tyckte jag nog att det hela liknade ett Bergmandrama, vilket gjorde att jag brast ut i ett hejdlöst fnitter och skratt. Jag älskar Bergman. Nu var han här och det gav mig inspiration. Kände mig nästan lite stolt. Helst hade jag förstås inte önskat fler irriterande åsikter men nu gav dårskapen mitt skrivande ny energi. Det är som om huvudet letar efter tänkbara konflikter och omedvetet testar olika scenarion. Jag förstår om det låter galet för den som inte funderar så här. För det lär väl endast vara dårar som behöver spä på verkligheten. Ibland verkar livet inte vara mycket annat än ytterligare en teaterpjäs.
Goodnight folks!
Vi får se vad morgondagen har att erbjuda.
