Idag körde jag ner till hamnen för att hämta alla kuddar och båtgrejer. Idag ska segelbåten upp på land. När jag kommer till Strandvägen möter jag det perfekta paret från den flotta villan på udden. Det lyckosamma paret. De som eftersträvar mycket pengar och glamour. Iallafall är det så de själva framställer sig. Jag smygkryper efter dem som en dåre, och hoppas förstås att de inte ska se mig. Vilket de förstås gör. Har inte sett dem sen i våras, jodå, men just idag dyker de upp. Åter förstärks våra olikheter, våra olika omlopp, banor. Jag tittar ner, tänker inte möta deras blick. Den som får mig att känna mig liten, värdelös och konstig. Den som säger;  men kolla vilken dåre. De drar förbi med alla sina hundar. Jag svänger av till vänster för att ställa bilen, stiger ur. Märker att jag endast har min morgonrock och ett par gummistövlar på mig, annars är jag helt naken. Naken står jag där i dimman och väntar på att Tobbe ska segla in med båten. Det känns overkligt. Luften är hög och klar.  Han kastar ut allt vi haft i båten under hela sommaren. Jag drar och sliter allt till bilen. En del kuddar har möglat. Jag tänker; jag är specialist på att skapa mig problem. Båten är överkurs. Mest en dröm. Den passar inte alls i tid och rum. Ändå älskar jag att titta på den. Blir glad av dess skönhet. Båten utstrålar ett hopp. Ett hopp om att allt kommer nog att bli bra till slut ändå. Om vi bara gör vårt bästa också lite till. Endast så, blir bättre till bäst. När jag står där vid stranden och packar in allt på parkeringsplatsen kommer åter det perfekta paret förbi. Jag märker hur de gärna hade velat säga något. Men eftersom jag inte vet vad, så väljer jag att titta bort.  Väljer att dölja mig. Väljer att göra mig osynlig, vilket jag inte är och heller aldrig kommer att bli. Jag är bara jag. Den nakna nyfikna sanningen.