När vi kommer ut från Göteborgsoperan denna kväll möts vi av polisen och två gäng som har varit i ett blodigt slagsmål. Musikalens verklighet fanns på andra sidan gatan. Kontrasterna från att ha varit på en underbar föreställning i detta enastående vackra operahus blir nästan skrämmande. Men just i det ögonblicket kan vi inte göra något åt det. Polisen har i alla fall tagit hand om det som är på ytan.

Det här med att göra något helhjärtat och att inte ursäkta sig för sin hängivenhet – precis som kompositören Bernstein var fullt ut – det stämmer verkligen på Zacharias. När han kommer till slutet av West Side Story får han oss alla att känna oss som nya människor. Det känslosamma uttrycket i både dans och skådespel förstärker dramatiken om hur viktigt det är att en människa blir sedd och tagen på allvar.
West Side Story berör på djupet. Från första akten tills ridån går ner.

När Zacharias var nio år spelade han Bertil i Nils Karlsson Pyssling på Maximteatern här i Stockholm. Levande och enkelt och inte som en konstlat inrepeterad teater. Han trodde verkligen på det han gjorde då. Tolv år senare ser jag samma glöd och passion. Min Zacharias lyser starkast när han står på scen.

Junior följer på helspänn med genom hela musikalen.